personal från rikskriminalpolisen och en utlämningsutredning inleddes.
Han anhölls och häktades i mitten av oktober 1988. Under utredningen
förhördes Ali C vid flera tillfällen. Han lämnade inte några uppgifter
som kunde binda PKK vid mordet på Olof Palme. I förhör i mitten av
september 1988 uppgav Ali C tvärtom, att han för sin del inte trodde att
PKK hade med mordet att göra. Han var visserligen i Mellanöstern
under tiden december 1985 – december 1986 men ansåg att han ändå
borde ha hört något om ett så centralt beslut som att mörda Olof Palme.
Ali C utlämnades i januari 1989 till Tyskland, där ett omfattande
utredningsarbete rörande flera PKK-relaterade mord hade inletts. I
denna process kom Ali C så småningom att inta rollen av kronvittne
och han medverkade därvid aktivt i utredningen.
För utredningen om mordet på Olof Palme fick Ali C liten betydel-
se. Han påverkade dock verksamheten indirekt genom det stora intresse
som säkerhetspolisen visade för hans uppgifter om förestående attentat
i Sverige; uppgifter som bl.a. kom att bidra till den s.k. Ebbe Carlsson-
affärens uppkomst.
5.15.3 Fortsatt utredningsverksamhet utanför den
reguljära mordutredningen (den s.k. Ebbe
Carlsson-affären)
Allmänt om händelseförloppet
Omorganisationen av utredningsarbetet efter regeringsbeslutet i februari
1987 ledde som framgått till att PKK-spåret miste sin status av
”huvudspår” och att utredningen i denna del trappades ned. Enligt vad
som sedermera skulle komma att uppdagas fortsatte utredningen längs
”huvudspåret” emellertid delvis utanför den reguljära mordutredningen.
Några av de utredningsmän vid säkerhetspolisen som handlade PKK-
uppslaget hade kontakter med den förre spaningsledaren Hans Holmér,
som de använde som ”bollplank”, dvs. de diskuterade uppslaget med
honom. Under hösten 1987 och början av 1988 var Hans Holmér själv i
kontakt med flera personer, som arbetade inom polisen eller som på an-
nat sätt hade anknytning till denna. Det gällde den nytillträdde chefen
för säkerhetspolisen Sune Sandström, Nils Erik Åhmansson, som till-
trädde som Rikspolischef i januari 1988, och ambassadören Carl
Lidbom, som vid denna tid fick i uppdrag att utreda säkerhetspolisens
verksamhet. Kontakterna gällde PKK-spåret samt säkerhetspolisens ar-
bete och förhållningssätt i utredningen.
Hans Holmér var, liksom Carl Lidbom, god vän med Ebbe Carlsson.
Ebbe Carlsson var vid denna tid förlagsdirektör på Bonniers. Han hade