wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/376

Från wpu.nu

Version från den 3 december 2021 kl. 13.07 av Utredaren (diskussion | bidrag)
Den här sidan har inte korrekturlästs


personal från rikskriminalpolisen och en utlämningsutredning inleddes.

Han anhölls och häktades i mitten av oktober 1988. Under utredningen förhördes Ali Cetiner vid flera tillfällen.

Han lämnade inte några uppgifter som kunde binda PKK vid mordet på Olof Palme.

I förhör i mitten av september 1988 uppgav Ali C tvärtom, att han för sin del inte trodde att PKK hade med mordet att göra.

Han var visserligen i Mellanöstern under tiden december 1985 – december 1986 men ansåg att han ändå borde ha hört något om ett så centralt beslut som att mörda Olof Palme.

Ali C utlämnades i januari 1989 till Tyskland, där ett omfattande utredningsarbete rörande flera PKK-relaterade mord hade inletts.

I denna process kom Ali C så småningom att inta rollen av kronvittne och han medverkade därvid aktivt i utredningen.

För utredningen om mordet på Olof Palme fick Ali C liten betydelse.

Han påverkade dock verksamheten indirekt genom det stora intresse som säkerhetspolisen visade för hans uppgifter om förestående attentat i Sverige; uppgifter som bl.a. kom att bidra till den s.k. Ebbe Carlsson-affärens uppkomst.


5.15.3 Fortsatt utredningsverksamhet utanför den reguljära mordutredningen (den s.k. Ebbe Carlsson-affären)

Allmänt om händelseförloppet

Omorganisationen av utredningsarbetet efter regeringsbeslutet i februari 1987 ledde som framgått till att PKK-spåret miste sin status av ”huvudspår” och att utredningen i denna del trappades ned.

Enligt vad som sedermera skulle komma att uppdagas fortsatte utredningen längs ”huvudspåret” emellertid delvis utanför den reguljära mordutredningen.

Några av de utredningsmän vid säkerhetspolisen som handlade PKK-uppslaget hade kontakter med den förre spaningsledaren Hans Holmér, som de använde som ”bollplank”, dvs. de diskuterade uppslaget med honom.

Under hösten 1987 och början av 1988 var Hans Holmér själv i kontakt med flera personer, som arbetade inom polisen eller som på annat sätt hade anknytning till denna.

Det gällde den nytillträdde chefen för säkerhetspolisen Sune Sandström, Nils Erik Åhmansson, som tillträdde som Rikspolischef i januari 1988, och ambassadören Carl Lidbom, som vid denna tid fick i uppdrag att utreda säkerhetspolisens verksamhet. Kontakterna gällde PKK-spåret samt säkerhetspolisens arbete och förhållningssätt i utredningen.

Hans Holmér var, liksom Carl Lidbom, god vän med Ebbe Carlsson.

Ebbe Carlsson var vid denna tid förlagsdirektör på Bonniers. Han hade