wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/388

Från wpu.nu

Version från den 30 oktober 2021 kl. 12.26 av Utredaren (diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Den här sidan har inte korrekturlästs


Ytterligare granskningar

Verksamhetens avslöjande ledde till rättsliga efterspel, dels genom de rättegångar tullingripandet i Helsingborg resulterade i, dels genom att det uppdagades att olovlig avlyssning redan tidigare förekommit vilket sedermera också ledde till rättegångar. Domarna i dessa de s.k. smuggel- respektive buggningsmålen redovisas nedan.


Det s.k. smugglingsmålet (40)

Bakgrund

1988-06-01 omkring klockan 22:30 stoppades Per K i tullen i Helsingborg efter att ha kommit med färja från Helsingör.

Per K var den polisman som avdelats att bistå Ebbe Carlsson.

När han i bil åkte genom tullen blev han tillfrågad om han hade något att förtulla, vilket han förnekade.

Vid kontroll av bilen hittades elektronisk utrustning. På tullpersonalens fråga vad det var för utrustning han medförde svarade han att det var elektronisk avlyssningsutrustning.

Han legitimerade sig som polis och visade även ett rekommendationsbrev som han fått av Sune Sandström, som var chef för säkerhetspolisen sedan 1987-09-15 .

Efter kontroll med säkerhetspolisen samma natt lämnades tullen besked om att säkerhetspolisen inte hade med avlyssningsutrustningen att göra.

Efter att Rikspolisstyrelsens direktion extrainkallats till möte 1988-06-02 underrättades tullen om att Rikspolisstyrelsen inte ville befatta sig med utrustningen.

Tullen underrättade åklagaren, som inledde förundersökning. 1989-06-08 väcktes åtal mot sex personer.

Rättegången vid Stockholms tingsrätt

De sex som åtalades var förutom Per K även Ebbe Carlsson, Jan Barrling, Walter Kegö, Per Jörlin och den person som i vår rapport benämns polisman A  Carl Gustav Östling .


formen. Enligt utskottets bedömning skulle hon dock utan att överskrida dessa gränser ha kunnat upplysa förundersökningsledningen om att rikspolischefen hade information att ge.

– Emellertid har Anna-Greta Leijon vid flera tillfällen erinrat rikspolischefen om vikten av att hålla åklagarna underrättade. Hon har haft anledning att anta att hennes erinringar gett resultat.”

– På den grunden ansåg reservanterna att ”Anna-Greta Leijon vidtagit tillräckliga åtgärder för att tillse att åklagarna hölls underrättade”. (1988/98:KU 30 s. 104)

40 Se Stockholms tingsrätts dom och akt i målet B 16-287-89 och Svea hovrätts, avdelning 11, dom och akt i målet B 1720/91.