wpu.nu

Skillnad mellan versioner av "Sida:Pol-YYYY-MM-DD OKÄND UPPSLAGSKOD PM 17 Per Kjellsson S PO.pdf/7"

Från wpu.nu

(Auto Google Cloud Vision OCR (mopocr2.py))
 
 
Sidans statusSidans status
-
Ej korrekturläst
+
Ej korrekturläst
Sidinnehåll (som ska inkluderas):Sidinnehåll (som ska inkluderas):
Rad 1: Rad 1:
förslag till beslut. Hans Holmér tog själv slutlig ställning till ärendena. Någon kontakt med åklagarna, annat än i ett par frågor om tvångsmedel, förekom inte beträffande polisärendena. Hans Holmér ansåg inte att det fanns skäl att gå till åklagare då det inte var fråga om misstankar mot någon. Enligt Hans Holmér begärde Claes Zeime någon gång under sommaren 1986 en orientering om polisärendena, vilken ombesörjdes av P G Näss.
+
förslag till beslut. [[Hans Holmér]] tog själv slutlig ställning till ärendena.
  
F.d. chefsåklagaren K G Svensson har vid samtal inför kommissionen uppgivit att han underhand fick klart för sig att vissa uppslag med inriktning mot polismän hade överlämnats till Säpo med P G Näss som ansvarig. Han diskuterade med P G Näss något enstaka ärenden som rörde en polisman, men i övrigt förekom inga kontakter i sådana ärenden. K G Svensson har ingen förklaring till varför uppslag som rörde polismän lades på säpo.
+
Någon kontakt med åklagarna, annat än i ett par frågor om tvångsmedel, förekom inte beträffande polisärendena.
  
P G Näss ställde sig enligt vad han uppgivit inför kommissionen tveksam till uppdraget att utreda tips angående polismän bl.a. på den grunden att relationen mellan Säpo och den övriga delen av polisen inte var den bästa. Det fanns enligt P G Näss en rivalitet som grundade sig på säkerhetspolisens särskilda uppgifter och, som det bedöms av andra, särskilda privilegier i förhållande till andra inom polisväsendet. Ville man nå bra resultat i förhör med polismän borde man enligt PG Näss inte ha lagt utredningarna hos Säpo.
+
[[Hans Holmér]] ansåg inte att det fanns skäl att gå till åklagare då det inte var fråga om misstankar mot någon.
  
Att han inte protesterade utan att det ändå blev så berodde enligt vad P G Näss uppgivit på att Hans Holmér redan den 3 mars 1986 vid ett möte med statsminister Ingvar Carlsson framfört synpunkter på att samarbetet med Säpo gick alldeles för trögt. Med anledning härav hade dåvarande rikspolischefen Holger Romander gått ut med generella direktiv om att säpo skulle ställa upp och bistå i mordutredningen. Hans Holmér var dock inte nöjd utan den 5 mars 1986 blev Holger Romander, enligt uppgifter som denne enligt P G Näss lämnat i den s.k.
+
Enligt [[Hans Holmér]] begärde [[Claes Zeime]] någon gång under sommaren 1986 en orientering om polisärendena, vilken ombesörjdes av P G Näss.
 +
 
 +
F.d. chefsåklagaren K G Svensson har vid samtal inför kommissionen uppgivit att han underhand fick klart för sig att vissa uppslag med inriktning mot polismän hade överlämnats till Säpo med P G Näss som ansvarig.
 +
 
 +
Han diskuterade med P G Näss något enstaka ärenden som rörde en polisman, men i övrigt förekom inga kontakter i sådana ärenden. K G Svensson har ingen förklaring till varför uppslag som rörde polismän lades på säpo.
 +
 
 +
P G Näss ställde sig enligt vad han uppgivit inför kommissionen tveksam till uppdraget att utreda tips angående polismän bl.a. på den grunden att relationen mellan Säpo och den övriga delen av polisen inte var den bästa.
 +
 
 +
Det fanns enligt P G Näss en rivalitet som grundade sig på säkerhetspolisens särskilda uppgifter och, som det bedöms av andra, särskilda privilegier i förhållande till andra inom polisväsendet.
 +
 
 +
Ville man nå bra resultat i förhör med polismän borde man enligt PG Näss inte ha lagt utredningarna hos Säpo.
 +
 
 +
Att han inte protesterade utan att det ändå blev så berodde enligt vad P G Näss uppgivit på att Hans Holmér redan den 3 mars 1986 vid ett möte med statsminister Ingvar Carlsson framfört synpunkter på att samarbetet med Säpo gick alldeles för trögt.
 +
 
 +
Med anledning härav hade dåvarande rikspolischefen [[Holger Romander]] gått ut med generella direktiv om att säpo skulle ställa upp och bistå i mordutredningen.
 +
 
 +
[[Hans Holmér]] var dock inte nöjd utan den 5 mars 1986 blev [[Holger Romander]], enligt uppgifter som denne enligt P G Näss lämnat i den s.k.

Nuvarande version från 21 maj 2022 kl. 16.53

Den här sidan har inte korrekturlästs


förslag till beslut. Hans Holmér tog själv slutlig ställning till ärendena.

Någon kontakt med åklagarna, annat än i ett par frågor om tvångsmedel, förekom inte beträffande polisärendena.

Hans Holmér ansåg inte att det fanns skäl att gå till åklagare då det inte var fråga om misstankar mot någon.

Enligt Hans Holmér begärde Claes Zeime någon gång under sommaren 1986 en orientering om polisärendena, vilken ombesörjdes av P G Näss.

F.d. chefsåklagaren K G Svensson har vid samtal inför kommissionen uppgivit att han underhand fick klart för sig att vissa uppslag med inriktning mot polismän hade överlämnats till Säpo med P G Näss som ansvarig.

Han diskuterade med P G Näss något enstaka ärenden som rörde en polisman, men i övrigt förekom inga kontakter i sådana ärenden. K G Svensson har ingen förklaring till varför uppslag som rörde polismän lades på säpo.

P G Näss ställde sig enligt vad han uppgivit inför kommissionen tveksam till uppdraget att utreda tips angående polismän bl.a. på den grunden att relationen mellan Säpo och den övriga delen av polisen inte var den bästa.

Det fanns enligt P G Näss en rivalitet som grundade sig på säkerhetspolisens särskilda uppgifter och, som det bedöms av andra, särskilda privilegier i förhållande till andra inom polisväsendet.

Ville man nå bra resultat i förhör med polismän borde man enligt PG Näss inte ha lagt utredningarna hos Säpo.

Att han inte protesterade utan att det ändå blev så berodde enligt vad P G Näss uppgivit på att Hans Holmér redan den 3 mars 1986 vid ett möte med statsminister Ingvar Carlsson framfört synpunkter på att samarbetet med Säpo gick alldeles för trögt.

Med anledning härav hade dåvarande rikspolischefen Holger Romander gått ut med generella direktiv om att säpo skulle ställa upp och bistå i mordutredningen.

Hans Holmér var dock inte nöjd utan den 5 mars 1986 blev Holger Romander, enligt uppgifter som denne enligt P G Näss lämnat i den s.k.