B 847/88 s. 18 (20)
Åkl Helin: de?
Anna Hage: Jag ser tre.
Åkl Helin: Du ser tre ja. Det är Olof Palme, Lisbeth Palme och den här mannen som sedan springer in i gränden, är det så?
Anna Hage: Ja.
Åkl Helin: Inga andra?
Anna Hage: Nej.
Åkl Helin: Nej. Du sade sedan också att Lisbeth Palme var chockad.
Anna Hage: Umm.
Åkl Helin: Och vad grundar du den bedömningen på?
Anna Hage: Jag mötte hennes blick ett kort ögonblick när hon sade att vi skulle hämta en doktor, att...
Åkl Helin: Ja. Men då har du hunnit göra en del saker innan va, har du inte det?
Anna Hage: Jag har precis vänt på honom.
Åkl Helin: Du har precis vänt på honom ja.
Anna Hage: Och då möter jag hennes blick och då är blicken frånvarande.
Åkl Helin: Ja.
Anna Hage: Hon tittar på mig men hon tittar mig inte rakt in i ögonen.
Åkl Helin: Nähej. Och är det det menar du som gör att du drar slutsatsen att hon är chockad?
Anna Hage: Ja.
Åkl Helin: Ja. tyckte du hon betedde sig egendomligt på något sätt med tanke på situationen?
Anna Hage: Nej, det är väl i och för sig ganska naturligt att vara chockad.
Åkl Helin: Ja. Kan du avgöra om en människa eller kunde du då avgöra om en människa var chockad eller inte?
Anna Hage: Ja jag har jobbat inom sjukvården.
Åkl Helin: Ja nu har du jobbat inom sjukvården men hade du gjort det