wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/115

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Det framstår som närmast självklart att de ingripanden som förekom och som innebar att enskilda åklagare ifrågasattes samt ledde till att åklagarbeslut överprövades, måste ha gett de ”drabbade” åklagarna intrycket att de personer som agerade på departementets vägnar i sak lystrade till Hans Holmér. Det är också uppenbart att den som ingriper på det sätt regeringen gjorde, måste inse att ingripandena kan uppfattas som ett stöd för polisen; rent faktiskt agerade den ju öppet på Hans Holmérs initiativ och gav honom dessutom rätt.

Ett moment som saknas i Juristkommissionens analys av vad regeringen kan ha känt till om åklagarnas inställning är observatörens roll. Med tanke på vad Juristkommissionen fann utrett om ledningsgruppens obstruktion gentemot åklagarna är det enligt vår mening osannolikt att departementets observatör i ledningsgruppen inte skulle ha registrerat och förmedlat något av den attityd som ledningsgruppen och Hans Holmér intog i förhållande till ”åklagarna”. Av granskningen framgår bl.a. att Hans Holmér vid ledningsgruppsmöten föredrog K.G. Svenssons önskemål och meddelade att han inte avsåg att tillgodose dem. I JK:s utredning uppges vidare att riksåklagaren Magnus Sjöberg ”vädjade” till observatören Bergenstrand att verka för att åklagarsidan fick bättre information. Av bl.a. detta måste man från departementets sida ha kunnat dra slutsatser om hur åklagarna uppfattade de initiativ som togs från departementets sida.

Det måste vidare förhålla sig så att det ”informationslämnande” till åklagarna, som Juristkommissionen försiktigt efterlyste, i realiteten innebar ett krav på att regeringen på ett tydligare sätt borde ha placerat sig neutral mellan polis och åklagare, dvs. det handlade inte bara om att formellt lämna vissa upplysningar utan också om att i sak positionera sig på ett annat sätt än regeringen gjorde.

I rättsliga sammanhang är det av vikt inte bara hur saker och ting verkligen förhåller sig utan också hur de ter sig, dvs. hur förhållandena gestaltar sig för utomstående. Det gäller t.ex. jävsregler. Den som är oväldig måste träda tillbaka då han kan uppfattas som partisk, även om han själv inte alls uppfattar sig så. Redan det förhållandet att han kan framstå som partisk skadar nämligen tilltron till rätten. Juristkommissionens resonemang i denna del anknyter till sådana synsätt. Vi vill ansluta till det. Även om regeringen agerade med gott uppsåt, borde den ha beaktat hur åtgärderna tedde sig för myndigheterna och för allmänheten. Framför allt måste situationen många gånger ha tett sig mycket frustrerande för de inblandade åklagarna. Även om det naturligtvis i princip är riktigt att som Juristkommissionen säga ”att

tidiga skede. Denna händelse tycks inte ha varit känd av kommissionerna. Om händelsen, se kapitel 5, Avsnitt 8 – "Miro Baresic (HDP)”.