wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/54

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


misstankarna mot Viktor G. Efter den 16 maj var förundersökningsledarskapet således samlat hos Claes Zeime.

Frågan om delat förundersökningsledarskap aktualiserades igen efter det s.k. tillslaget den 20 januari 1987 (”Operation Alfa”), då polisledningen i diskussioner inför regeringen föreslog att förundersökningen avseende det som då kallades huvudspåret, dvs. PKK-utredningen, skulle ligga under polisen, medan det övriga skulle ligga under åklagare. Någon sådan uppdelning kom dock aldrig till stånd.

Förundersökningsledarskapets innebörd och avgränsning var ett återkommande stridsämne under hela det första utredningsåret. Som förundersökningsledare i Viktor G-delen hade K.G. Svensson svårigheter att få sina order utförda. Det kunde gälla önskemål om att göra provskjutningar med vapen hos Försvarets forskningsanstalt, FOA, efterlysa vittnen som åberopats av Viktor G från café Mon Chéri, sökning efter kulhål i fasaderna vid brottsplatsen eller tillgång till protokoll från obduktionen och förhör med Lisbeth Palme. Likartade problem ansåg sig åklagargruppen ha haft under sommaren och hösten 1986, då man bl.a. krävde kompletterande utredning beträffande vad som tilldragit sig vid biografen Grand och den s.k. Grandmannen. Enligt åklagarna var de utsatta för upprepad obstruktion från polisens sida. Vid planeringen av tillslaget den 20 januari förekom ett direkt åsidosättande av de order som åklagarna i egenskap av förundersökningsledare givit angående tvångsmedelsanvändning. Polisledningens bild av samarbetet var delvis en annan, men det står klart att åklagare och polis genomgående hade olika syn på vem som var ansvarig för vad och vem som hade att rätta sig efter vem.

Rikspolisstyrelsen eller Stockholmspolisen?

Borde Rikspolisstyrelsen ha övertagit ledningen och ansvaret för mordutredningen? Som framgått skulle det ha varit rikspolischefens principiella uppfattning att så borde ha skett, men att lagen inte medgav detta. Juristkommissionens ställningstagande i denna fråga ter sig en aning svävande, men det står klart att kommissionen tvekade att sätta sig till doms över den ordning som valdes.

I de resonemang som redovisas framförs flera argument för att ledningen borde ha lagts hos Rikspolisstyrelsen. Följande bedömning avrundar argumentationen:24

Enligt vår mening kan det sättas ifråga om inte rikspolisstyrelsen redan på de grunder som finns angivna i styrelsens instruktion kunde ha övertagit

24

A.a.s. 215.