wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/88

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Parlamentariska kommissionen instämde i Juristkommissionens uttalanden och efterlyste en utarbetad ordning för flera åklagares arbete med en åklagaruppgift, men tillade att ordningen inte fick bli stelbent och att frågan borde ”kunna lösas internt inom åklagarväsendet i samråd med polisen”. 135

Den allvarligaste kritiken från Juristkommissionen mot "åklagarna” gällde dock den passivitet dessa visat under utredningen. Detta tema återkommer på många ställen. 136 Kritiken avsåg såväl det inledande skedet, där man från åklagarsidan enligt Juristkommissionen borde ha övervägt organisations-, resurs- och informationsfrågorna på ett mer aktivt sätt, som tiden sedan Claes Zeime tagit över. I det sistnämnda hänseendet hade Juristkommissionen ”svårt att finna en godtagbar förklaring till att åklagarinsatsen inte blev mer aktiv än den faktiskt blev”. Sammanfattningsvis synes Juristkommissionen ha ansett att O K.G. Svensson borde – på ett eller annat sätt – ha tagit plats i ledningsgruppen och följt dess arbete, o en åklagare borde ha inträtt som ledare för (hela) förundersökningen

på ett tidigt stadium, och att o åklagarsidan under alla omständigheter borde ha följt spaningsarbetet mer aktivt från början (dvs. även om man godtar det sena åklagarinträdet och att ingen åklagare tog plats i ledningsgruppen).

137

Från åklagarhåll restes under Juristkommissionens granskning flera invändningar mot den kritik som synes ha legat i luften. En invändning var att åklagarna i praktiken hade svårt att hävda sig mot en polisledning som inte följde gällande regler; de hade att välja mellan att foga sig eller orsaka en öppen konflikt. Juristkommissionen, som i sak gav åklagarna rätt gentemot polisen när det gällde regelverkets innebörd, ansåg likväl inte att detta räckte ”som förklaring till att insatserna på åklagarnas sida blev så förhållandevis begränsade som de faktiskt blev i det tidiga skedet av brottsutredningen”. 138 På samma sätt tillbakavisades som tidigare beskrivits K.G. Svenssons försvar för den återhållsamma roll han valde att inta.

Från åklagarhåll hävdades vidare att man inte hade några rättsliga möjligheter att agera mot en trilskande polisledning. Inte heller detta var en godtagbar förklaring, enligt Juristkommissionen, som för övrigt ansåg att det fanns möjligheter för åklagarna att hantera polisen. Därvid

135

SOU 1988:18 s. 87. 136

SOU 1987:72, t.ex. s. 94, 97, 105 och 128. 137

A.a.s. 105. 138

A.a. s. 107.