wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/89

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


syftade Juristkommissionen såvitt vi förstår på att åklagarna förfogade över tvångsmedelsbesluten, bl.a. beträffande avlyssning och ”tillslag”.!

En tredje, och anslutande, invändning gällde det "underläge” som åklagarsidan ansåg sig ha hamnat i i förhållande till polisen. Underläget hade sin grund i två omständigheter: dels det stöd som polisledningen hade hos överordnade myndigheter (dvs. regeringen), dels det stöd som polisen ansågs ha i den allmänna opinionen.

Juristkommissionen kommenterade de samlade invändningarna med141

140

den enda, men nödvändiga, anmärkningen att åklagarna principiellt inte kan försvara undfallenhet i sak mot egen övertygelse med sådana förhållanden som de här har pekat på. Det synes de för övrigt inte heller själva vilja göra gällande. Med all förståelse för att situationen var svår, och att de praktiska realiteterna kunde tyckas kräva något annat, måste man alltså säga sig att åklagarna på ett klart och entydigt sätt borde ha genomdrivit sin vilja när det uppkom motsättningar i sakfrågor mellan dem och polisen. Uppenbart är att det i och för sig fanns medel för detta.

143

Kritiken mot åklagarna avsåg enligt Juristkommissionen inte de enskilda åklagarna: ”Våra synpunkter är mer principiella och tar sikte på åklagarväsendets insats som helhet”. 142 (Från detta får kritiken mot K.G. Svensson för att denne inte tog plats i ledningsgruppen och för att han lät dela upp förundersökningen undantas.) Det bör noteras att Juristkommissionen följde upp bedömningen om åklagarnas ansvar för samarbetssvårigheterna med konstaterandet: ”Vi kan emellertid inte finna annat än att ansvaret i än högre grad ligger hos polisledningen och länspolismästaren Holmér personligen”.!

Kritiken för passivitet återkom i Parlamentariska kommissionen. Som framgått tidigare ansåg den kommissionen att en åklagare borde ha inträtt som förundersökningledare från början. Parlamentariska kommissionen trodde att ett kraftfullt och tveklöst åklagaringripande från början skulle ha förbättrat förutsättningarna för ett effektivt samarbete mellan polis och åklagare.144 I en sammanfattande bedömning skrev Parlamentariska kommissionen att det föreföll som om man från Riksåklagaren och överåklagarens sida från början tagit allt för lätt på de särskilda behov av åklagarinsatser som utredningen kunde komma

139

Jfr a.a.s. 124. 140

A.a.s. 123. 141

A.a.s. 124. 142

A.a.s. 128. 143

A.st. 144

SOU 1988:18 s. 81.