wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/90

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


att kräva. 145

Något riktigt försök att bedriva en aktiv förundersökningsledning tycktes inte ha gjorts förrän hösten 1986. Claes Zeimes agerande kunde enligt Parlamentariska kommissionen tolkas så att han förordade en passiv åklagarinsats, en bedömning kommissionen inte kunde godta.146

I anslutning till de invändningar som gjorts från åklagarhåll angående svårigheten att hävda den egna ställningen gentemot en polisledning som man uppfattade som egenmäktig och uppbackad uppifrån skrev Parlamentariska kommissionen:14

Allmänt sett är det helt oacceptabelt att en tjänsteman mot bättre vetande accepterar ett missförhållande under påstående att han visserligen har ansvaret men att han inte tror att han kan påverka situationen. (---) Mot den bakgrunden kan vi bl a inte acceptera Svenssons synsätt när han säger att han bara ville vara förundersökningsledare när det gällde 33-åringen därför att han inte ville ta ansvar för den övriga delen av förundersökningen som han ansåg att han inte skulle kunna påverka.

Justitiekanslern riktade i sitt granskningsbeslut från december 1986 stark kritik mot K.G. Svensson för dennes åklagarinsatser. JK får anses ha lagt huvudansvaret för de konflikter som förekom mellan polis och åklagare under våren 1986 på Svensson, även om det också förekom kritik mot Hans Holmér för ”bristande vilja till samarbete med Svensson”. 148

K.G. Svensson borde enligt JK ha tagit plats i ledningsgruppen. Det enda skäl JK kunde finna till att K.G. Svensson inte gjorde det var personliga motsättningar mellan denne och Hans Holmér. Det kunde inte accepteras att sådana motsättningar tilläts spela roll för åklagarens information och kontakter med brottsutredningen. ”Passivitet i ledningsfunktionen leder lätt till att initiativet i förundersökningen går över till polismyndigheten och att åklagaren tappar greppet om undersökningen, trots att hans formella ansvar kvarstår”, fortsatte JK, som även påpekade att polisens skyldighet att hålla åklagaren underrättad inte innebar att åklagaren passivt kan nöja sig med att vänta på att bli informerad. 149

JK noterade att K.G. Svensson hänvisat till att han via sina överordnade, dvs. överåklagaren och Riksåklagaren, sökt få bättre kontakt med polisens ledningsgrupp. K.G. Svensson hade enligt JK inte haft rätt att på det sättet skjuta över ansvaret på överordnad; han var

145

A.a.s. 82. 146

A.a.s. 84. 147

A.a.s. 95. 148

JK-Beslut 1986 s. 163. 149

A.a.s. 162.