wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/108

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


han ansåg Nilsson vara lösmynt. Det hade enligt Rönnegård lett till viss

förvåning inom polisen att Nilsson ägnade tid åt att samtala med

journalisten Lars B. Eftersom Rönnegård vid det aktuella tillfället

egentligen inte ville lyssna på vad Nilsson hade att säga förblev han

stående i rummet. Nilsson ”redovisade ett scenario med en hel del

detaljer” om ”hur det här skulle ha kunnat gå till”. Nilsson känner de

personer han talade om – dvs. de som skulle ha deltagit i den eventuella

konspirationen – väldigt väl. Nilsson har varit länge inom Stockholms-

polisen, är mycket betrodd och få har så bra kontakter som han. De

personer han talade om, bl.a. Jan S, var dessutom hans egna ”skydds-

lingar”, som han inte hade någon anledning att misstänkliggöra på detta

sätt. Rönnegård tog därför de uppgifter som Nilsson lämnade på stort

allvar. ”Varför skulle Nilsson nämna något om detta möte om det inte

ägt rum?” och varför skulle han ”lämna ut sina skyddslingar”? var

frågor som Rönnegård ställde sig när han lyssnade till Nilsson.

På fråga uppgav Rönnegård att han i och för sig uppfattade det så att

Nilsson spekulerade i tänkbara händelseförlopp, men att denne var så

initierad i det han talade om, att det måste tas på allvar. Rönnegård var

dock klar över att det rörde sig om hypoteser.

Det är riktigt att han senare tog kontakt med Nilsson för att kon-

trollera att denne verkligen talat med mordutredarna om det han

berättade för Rönnegård. Rönnegård kunde dock numera inte erinra sig

det samtalet närmare eller hur Nilsson då reagerat.

Rönnegård uppgav att han hade haft kontakt med journalisten Lars

B och talat om ”södermötet” m.m.

Efter det att Rönnegård hade kontaktat PU och såväl Rönnegård

som Nilsson förhörts upplysningsvis blev Rönnegård uppsökt av

Nilsson. Denne var ”fruktansvärt upprörd” över att Rönnegård tagit

kontakt med PU. Rönnegård hade då svarat att Nilsson ju själv uppgett

att mordutredarna var informerade, varför det väl inte fanns något att

vara upprörd över.

På fråga om han idag tror att något ”södermöte” ägt rum eller att

någon polisiär konspiration kan ha legat bakom mordet, svarade

Rönnegård att han idag inte tror det, eftersom det efter så här lång tid

skulle ha läckt ut information om detta i så fall. Men vid den tidpunkt

då samtalet med Nilsson ägde rum ansåg han inte att vare sig det ena

eller andra kunde uteslutas. I det sammanhanget uppgav Rönnegård att

det för hans bedömning kunde ha spelat en viss roll att han var kom-

munalpolitiskt aktiv socialdemokrat och att han kanske var mer vaksam

mot högeravvikelser inom polisen än vad kollegor som inte hade

samma politiska bakgrund var.