wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/130

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


synes det dock stå klart att PU inte lyckats identifiera de personer Ulla

S säger sig ha sett.

Polismännen som talade med Ulla S kände sig tveksamma om

tillförlitligheten i uppgifterna och antecknade. ”Vi har mycket svårt att

avgöra sannolikheten i det Ulla S har berättat.” De tog kontakt med den

polisman i Nacka som Ulla S först vänt sig till. Denne uppgav att han

kände vittnet sedan flera år tillbaka. Hon hade haft en del psykiska

problem, men han trodde att hon upplevt det hon vittnade om, det var

därför han vidarebefordrat hennes uppgifter.

Sammanfattande anmärkningar

Dokumentationen av utredningen av Ulla S:s iakttagelser bär spår av

den förvirring som rådde den första tiden efter mordet. Uppgifterna i de

olika förhören går inte helt ihop, men det kan lika gärna bero på den

som förhört och nedtecknat uppgifterna som på Ulla S. Förhöret/

”vallningen” med Ulla S den 11 mars 1986 innebar dock i alla händel-

ser att hennes uppgifter togs in i utredningen och bedömdes på ett

jämförelsevis tidigt stadium.

För iakttagelsernas riktighet talar just att de redovisats på ett så

tidigt stadium, liksom att de är detaljerade och tämligen rediga. Mot

dem talar att de inte stöds av några andra uppgifter, liksom att det finns

utrymme för allmän osäkerhet om deras tillförlitlighet.

Om iakttagelserna är riktiga är de gåtfulla. Det framstår som en brist

i utredningen att det inte kunnat klarläggas vad Ulla S sett eller om hon

på något sätt misstagit sig. Bristen är hänförlig till den första tiden efter

mordet; möjligheten att utreda iakttagelser av detta slag avtar hastigt.

Anteckningarna på de första förhören tyder på att man tog något för lätt

på hennes iakttagelser. Numera föreligger knappast några möjligheter

att genom ytterligare utredning bringa klarhet kring uppslaget ”Ulla i

Gamla stan”. Några slutsatser av relevans för bedömandet av polis-

spåret kan man dock inte dra av detta. De rapporterade iakttagelserna

gäller ju inte heller uttryckligen poliser.

Uppslaget ger i övrigt en god illustration till de bedömnings-

svårigheter som granskaren står inför. Ser man enbart till dokumenta-

tionen och på denna gjorda anteckningar framstår utredningen som

ofullständig och rentav förvirrad. Samtidigt måste vi som granskare ha

förståelse för att de som arbetade med ärendet under den inledande

tiden var resultatinriktade. Fick de klart för sig att ett tips inte såg ut att

leda någon vart, kunde det antagligen läggas åt sidan utan att utredarna

brydde sig om att inför eftervärlden förklara varför. Behovet av

dokumentation växer med insikten om att utredningen kan bli lång.