den s.k. Norrmalmsutredningen. När Norrmalmsutredningen lade fram
sin rapport, hösten 1984, halvtannat år före statsministermordet, kon-
staterades att det inom Stockholmspolisen fanns i vart fall en
gruppering som fungerat på ett oacceptabelt sätt. Det fanns också klara
tecken på att polisledningen hade svårt att komma till rätta med miss-
förhållandena, som tenderade att kvarstå inom åtminstone vaktdistrikt
1. Det föreföll som om det i denna del av polisen fanns en kultur av
våldstro, högerextremism och misstro mot möjligheten att med vanliga
demokratiska medel komma till rätta med samhällsproblem, en kultur
som syntes fortleva oberoende av vilka attityder polisen på chefsnivå
intog. Det finns utrymme för olika tolkningar av hur utbredd denna
kultur var och på vilket allvar den i övrigt borde tas, men att fenomenet
existerade kan inte bestridas, inte heller att det vid denna tid påverkade
en del människors uppfattning om polisen. Detta var en realitet som
polisen och dess ledning vid tiden för mordet levde med. Mot den
bakgrunden hade det varit naturligt för polismakten att vara vaksam på
att mordet och mordutredningen skulle kunna spä på de tendenser till
misstro som fanns. Man kan nästan gå så långt som till att säga, att det
för det fall mordutredningen skulle bli långdragen, var i någon mening
förutsebart att ett ”polisspår” skulle kunna utvecklas.
Dessutom hade säkerhetspolisen vid tidpunkten för mordet informa-
tion som pekade mot att det förekom högerextremistisk opinions-
bildning i Stockholms poliskretsar. Uppgifterna kunde, som framgått
ovan, inte avfärdas som bagatellartade. De var dessutom konkreta och
ett antal i sammanhanget aktuella individer var kända.
Polisen fick vidare omgående och på goda grunder utstå kraftig
kritik för sina insatser på mordnatten. Insatserna var så usla – det har ju
belagts via granskningar av olika slag, se kapitel 1 – att det fanns skäl
att fråga sig om det bara kunde vara fråga om inkompetens eller om det
också kunde röra sig om en ovilja att göra sitt bästa.
Till detta kommer psykologiskt sett okänsliga åtgärder i utrednings-
fasens inledning, t.ex. spaningsledaren Hans Holmérs beslut att anlita
några av de kontroversiella polismännen från vaktdistrikt 1 och
”baseballigan” som sina ”personliga livvakter”.
Att det fanns en grogrund för misstro mot polisen vid tiden för
mordet och i anledning av det följande händelseförloppet låg alltså från
början i öppen dager. Hur påverkade det polisens utredningsarbete?
Mycket litet, vill det synas.
Polisen gjorde för litet för att själv utreda och dokumentera vad som
gått snett under mordnatten. Typexemplen är att mordnattens datalogg
från sambandscentralen inte sparades och att rapporter från dem som
var inblandade i mottagandet av larmet inte infordrades, åtgärder som
kanske hade kunnat förebygga år av spekulationer. När de alltmer