wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/143

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


den s.k. Norrmalmsutredningen. När Norrmalmsutredningen lade fram

sin rapport, hösten 1984, halvtannat år före statsministermordet, kon-

staterades att det inom Stockholmspolisen fanns i vart fall en

gruppering som fungerat på ett oacceptabelt sätt. Det fanns också klara

tecken på att polisledningen hade svårt att komma till rätta med miss-

förhållandena, som tenderade att kvarstå inom åtminstone vaktdistrikt

1. Det föreföll som om det i denna del av polisen fanns en kultur av

våldstro, högerextremism och misstro mot möjligheten att med vanliga

demokratiska medel komma till rätta med samhällsproblem, en kultur

som syntes fortleva oberoende av vilka attityder polisen på chefsnivå

intog. Det finns utrymme för olika tolkningar av hur utbredd denna

kultur var och på vilket allvar den i övrigt borde tas, men att fenomenet

existerade kan inte bestridas, inte heller att det vid denna tid påverkade

en del människors uppfattning om polisen. Detta var en realitet som

polisen och dess ledning vid tiden för mordet levde med. Mot den

bakgrunden hade det varit naturligt för polismakten att vara vaksam på

att mordet och mordutredningen skulle kunna spä på de tendenser till

misstro som fanns. Man kan nästan gå så långt som till att säga, att det

för det fall mordutredningen skulle bli långdragen, var i någon mening

förutsebart att ett ”polisspår” skulle kunna utvecklas.

Dessutom hade säkerhetspolisen vid tidpunkten för mordet informa-

tion som pekade mot att det förekom högerextremistisk opinions-

bildning i Stockholms poliskretsar. Uppgifterna kunde, som framgått

ovan, inte avfärdas som bagatellartade. De var dessutom konkreta och

ett antal i sammanhanget aktuella individer var kända.

Polisen fick vidare omgående och på goda grunder utstå kraftig

kritik för sina insatser på mordnatten. Insatserna var så usla – det har ju

belagts via granskningar av olika slag, se kapitel 1 – att det fanns skäl

att fråga sig om det bara kunde vara fråga om inkompetens eller om det

också kunde röra sig om en ovilja att göra sitt bästa.

Till detta kommer psykologiskt sett okänsliga åtgärder i utrednings-

fasens inledning, t.ex. spaningsledaren Hans Holmérs beslut att anlita

några av de kontroversiella polismännen från vaktdistrikt 1 och

”baseballigan” som sina ”personliga livvakter”.

Att det fanns en grogrund för misstro mot polisen vid tiden för

mordet och i anledning av det följande händelseförloppet låg alltså från

början i öppen dager. Hur påverkade det polisens utredningsarbete?

Mycket litet, vill det synas.

Polisen gjorde för litet för att själv utreda och dokumentera vad som

gått snett under mordnatten. Typexemplen är att mordnattens datalogg

från sambandscentralen inte sparades och att rapporter från dem som

var inblandade i mottagandet av larmet inte infordrades, åtgärder som

kanske hade kunnat förebygga år av spekulationer. När de alltmer