från säkerhetspolisen. Men som framgått var detta bara ett sätt att
flödesmässigt hantera tipsen på ett ändamålsenligt sätt. Tanken var inte
att i sak tillföra säkerhetspolisens upparbetade kunskap eller dess
analyskompetens – ingendera efterfrågades – utan enbart att åstad-
komma en hantering i avskild ordning. Vad kritiken gäller är den sak-
liga hanteringen och då särskilt bristen på vad vi i andra sammanhang
kallat basanalys och proaktivt arbete (se kapitel 5, Sammanfattande
anmärkningar, och kapitel 8). Utredningen kom att bli uträglat ”mikro-
inriktad” – varje polisman för sig – och mestadels reaktiv.
Det slående är alltså att det sakligt sett genomgående saknats ett
sammanhållet, analyserande perspektiv. Det som framkommit genom
Norrmalmsutredningen, säkerhetspolisens uppgifter om höger-
extremism och i andra sammanhang var inte bara att det fanns enskilda
polismän som betedde sig illa och inte höll måttet, utan framför allt att
det inom Stockholmspolisen fanns något slags kultur, eller ansats till
kultur, med våldstro och antidemokratiska drag. Det var inte minst
denna kultur, eller vad man vill kalla den, som det fanns skäl att
intressera sig för och analysera. Det fanns också skäl att klarlägga de
eventuella personsamband av nätverkskaraktär som kan ha förelegat.
Av säkerhetspolisens material framgick att det funnits en i och för sig
löslig men ändå klubbliknande gruppering. Av det material vi tagit del
av och som redovisats tidigare framgår också att det fanns kretsar av
personer som kunde vara av intresse, t.ex. ”baseballigan” och några av
de poliser (delvis de samma) som omtalas i uppslaget om ”Söder-
mötet”.
När det gäller arbetets reaktiva karaktär kan utredningen kring den
ovannämnde ”Y” tjäna som exempel. Y var en för polisen välkänd
person. Likväl föranledde sakförhållandena ingen utredning inom PU
förrän den dag då en journalist satte samman en promemoria med dessa
även i kretsar utanför polisen kända fakta och sände in den till PU med
en förfrågan om dessa förhållanden hade utretts. Promemorian kom in i
augusti 1990 och föranledde då vissa omedelbara åtgärder. Därefter
inkom ytterligare tips om Y:s person. Sedermera har en relativt om-
fattande utredning genomförts, där även vissa personsamband klarlades
via en förfrågan till säkerhetspolisen. Det man frågar sig är varför den
vidtogs först efter det att uppgifter, som redan måste ha varit bekanta
för PU, inkom i form av ett tips
.
Vad är skälet till att utredningen kring polismän skett utan helhets-
grepp och utpräglat reaktivt? Det är förstås lätt att lansera misstanken
att det beror på att ”poliser inte vill utreda poliser”, dvs. att det rört sig
om ett slags kollegial korruption. Bilden är dock inte alls så entydig att
man utan vidare kan påstå detta.