wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/145

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


från säkerhetspolisen. Men som framgått var detta bara ett sätt att

flödesmässigt hantera tipsen på ett ändamålsenligt sätt. Tanken var inte

att i sak tillföra säkerhetspolisens upparbetade kunskap eller dess

analyskompetens – ingendera efterfrågades – utan enbart att åstad-

komma en hantering i avskild ordning. Vad kritiken gäller är den sak-

liga hanteringen och då särskilt bristen på vad vi i andra sammanhang

kallat basanalys och proaktivt arbete (se kapitel 5, Sammanfattande

anmärkningar, och kapitel 8). Utredningen kom att bli uträglat ”mikro-

inriktad” – varje polisman för sig – och mestadels reaktiv.

Det slående är alltså att det sakligt sett genomgående saknats ett

sammanhållet, analyserande perspektiv. Det som framkommit genom

Norrmalmsutredningen, säkerhetspolisens uppgifter om höger-

extremism och i andra sammanhang var inte bara att det fanns enskilda

polismän som betedde sig illa och inte höll måttet, utan framför allt att

det inom Stockholmspolisen fanns något slags kultur, eller ansats till

kultur, med våldstro och antidemokratiska drag. Det var inte minst

denna kultur, eller vad man vill kalla den, som det fanns skäl att

intressera sig för och analysera. Det fanns också skäl att klarlägga de

eventuella personsamband av nätverkskaraktär som kan ha förelegat.

Av säkerhetspolisens material framgick att det funnits en i och för sig

löslig men ändå klubbliknande gruppering. Av det material vi tagit del

av och som redovisats tidigare framgår också att det fanns kretsar av

personer som kunde vara av intresse, t.ex. ”baseballigan” och några av

de poliser (delvis de samma) som omtalas i uppslaget om ”Söder-

mötet”.

När det gäller arbetets reaktiva karaktär kan utredningen kring den

ovannämnde ”Y” tjäna som exempel. Y var en för polisen välkänd

person. Likväl föranledde sakförhållandena ingen utredning inom PU

förrän den dag då en journalist satte samman en promemoria med dessa

även i kretsar utanför polisen kända fakta och sände in den till PU med

en förfrågan om dessa förhållanden hade utretts. Promemorian kom in i

augusti 1990 och föranledde då vissa omedelbara åtgärder. Därefter

inkom ytterligare tips om Y:s person. Sedermera har en relativt om-

fattande utredning genomförts, där även vissa personsamband klarlades

via en förfrågan till säkerhetspolisen. Det man frågar sig är varför den

vidtogs först efter det att uppgifter, som redan måste ha varit bekanta

för PU, inkom i form av ett tips

.

Vad är skälet till att utredningen kring polismän skett utan helhets-

grepp och utpräglat reaktivt? Det är förstås lätt att lansera misstanken

att det beror på att ”poliser inte vill utreda poliser”, dvs. att det rört sig

om ett slags kollegial korruption. Bilden är dock inte alls så entydig att

man utan vidare kan påstå detta.