på att ”tvångsåtgärden” skall vidtas för att bevisa den för tvånget
utsattes oskuld, i helt annan riktning.
Den övervakning av E som säkerhetspolisen kom att genomföra var
måhända inte olaglig men den stod inte i rimlig proportion till vad som
hade framkommit. Det ter sig olustigt att säkerhetspolisen så lättvindigt
satte igång den operationen. Än mer olustigt är det att säkerhetspolisen
illegalt – med användande av falska identitetshandlingar – och lika
lättvindigt skaffade sig nyckel till E:s lägenhet och förberedde åtgärder
i E:s hem. I förening med vad som senare blivit känt om säkerhets-
polisens verksamhet väcker förfaringssättet associationer till olovlig
avlyssning, inklusive hemfridsbrott. Bortsett från den självklarhet med
vilken allt detta verkar ha iscensatts reser händelseförloppet frågor om
polismaktens självständighet i förhållande till politiska beslutsfattare
och opinionsmässigt tryck. I detta fall synes ju de sakligt och rättsligt
sett tvivelaktiva aktiviteterna och planerna ha utlösts av att en ledamot
av polisstyrelsen var angelägen om att förhållandena kring polisman E
belystes. Slutet blev att E utsattes för en rättskränkning.
Polisman F. Ingångstipset innehöll inte mycket substans. Polisman F
har solitt alibi; han satt i den piketbuss, som anlände till mordplatsen
som andra polispatrull. Hans vapen är, sent men ändock, provskjutet.
Polisman F:s uppträdande före och efter mordet väcker i och för sig
frågor. Uppgifterna om obalanserat uppträdande och stark aversion mot
Olof Palme förekommer från flera källor, även kollegor (se utredningen
kring ”södermötet”). De uppgifter F lämnat om hur han tog sig upp på
Malmskillnadsgatan vid förföljandet av gärningsmannen är mot-
sägelsefulla; ena gången stod han still i rulltrappan och åkte baklänges,
andra gången sprang han så att han fick lov att kräkas. Det hade an-
kommit på de respektive förhörsledarna att klara ut denna motsägelse,
som nu i stället är ägnad att väcka den typ av misstro som kommit att
ge polisspåret näring. Det kan övervägas om dessa förhållanden kanske
ännu skulle kunna redas ut.
”Löjtnant X”. Uppslaget är inte definitionsmässigt ett polisärende. Det
kan höra till polisspåret om man tänker sig ett samarbete mellan X och
poliser. Som framgår av uppslaget kan man det. X hade i alla händelser
alibi och synes inför mordet ha varit sysselsatt med aktiviteter som gör
det osannolikt att han samtidigt ägnade sig åt förberedelser för ett
statsministermord.
Uppslaget angående polisman H reser en fråga om provskjutnings-
aktionen (se om denna i kapitel 3). Det är anmärkningsvärt att den
första provskjutningen genomfördes på ett felaktigt sätt. Om nu kulorna
skulle sändas till SKL borde självfallet ”rätt” ammunition ha använts.