wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/18

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


av det skildrade slaget torde vara av betydelse för förståelsen av den

miljö i vilken diskussionen kring det s.k. polisspåret uppstått.9

När Norrmalmsutredningen lade fram sin rapport, hösten 1984,

halvtannat år före statsministermordet, konstaterades alltså att det inom

Stockholmspolisen fanns i vart fall en gruppering som

◊ satte sig över givna instruktioner

◊ arbetade utan befälsstyrning

◊ utövade polistjänst civilt i strid mot officiell policy

◊ på goda grunder misstänktes för övervåld i tjänsten

◊ fortlevde trots ”upplösning” och omorganisation

◊ arbetade inom ett distrikt där det förekom ”med polisrollen oför-

enliga attityder” och där ledningen inte ingrep mot känd köns-

diskriminering

Norrmalmsutredningen definierade alltså väsentligen problemet med

G-turens GVG, dvs. ”baseballigan”, som en ledningsfråga:

Utredningens uppfattning är --- att gruppen utförde ett bra arbete men

kritiken gäller arbetsmetoderna och den riktar sig i första hand mot VD-

ledningen som lämnade gruppen att sköta sig själv.

Ansvaret för att missförhållandena uppstod och framför allt för att de

fick bestå måste naturligtvis sökas på chefsnivå, men det är också

naturligt att de förhållandevis få polismän som ingått i gruppen tilldrar

sig ett visst intresse. Även om de skulle ha arbetat i goda avsikter för

att stävja kriminalitet och främja ordning står det klart att de som

individer ansett sig ha en särställning i förhållande till gällande lagar

och poliskåren i övrigt. I ledningsansvaret måste därvid ingå åtgärder

som inom organisationen och samhället i övrigt visar att detta inte

tolereras.

Vad som senare skett från polisens och statsmakternas sida för att

komma tillrätta med de problem som uppenbarligen förelåg kring

synen på Stockholmspolisens arbete faller utanför det perspektiv som

här funnits anledning att anlägga. Vi kan emellertid inte undgå att kon-

statera, att de frågeställningar kring det polisiära arbetet som sålunda

tilldrog sig intresse vid åttiotalets mitt är fortsatt aktuella.

9 Det finns flera åtal rörande övervåld begånget av polismän, som förekommer

i diskussionen kring polisspåret. Till tidsbilden kan läggas en dom, som Södra

Roslags tingsrätt meddelade den 26 februari 1986 (DB 129), två dagar före

mordet. Där dömdes polisman D och en kollega till honom för misshandel och

ofredande. Brotten begicks dock inte i tjänsten. De hade i samband med en fest

i december 1984 förgripit sig på en person som tingsrätten beskrev som ”en

späd, småväxt, 15-årig yngling”.