av det skildrade slaget torde vara av betydelse för förståelsen av den
miljö i vilken diskussionen kring det s.k. polisspåret uppstått.9
När Norrmalmsutredningen lade fram sin rapport, hösten 1984,
halvtannat år före statsministermordet, konstaterades alltså att det inom
Stockholmspolisen fanns i vart fall en gruppering som
◊ satte sig över givna instruktioner
◊ arbetade utan befälsstyrning
◊ utövade polistjänst civilt i strid mot officiell policy
◊ på goda grunder misstänktes för övervåld i tjänsten
◊ fortlevde trots ”upplösning” och omorganisation
◊ arbetade inom ett distrikt där det förekom ”med polisrollen oför-
enliga attityder” och där ledningen inte ingrep mot känd köns-
diskriminering
Norrmalmsutredningen definierade alltså väsentligen problemet med
G-turens GVG, dvs. ”baseballigan”, som en ledningsfråga:
Utredningens uppfattning är --- att gruppen utförde ett bra arbete men
kritiken gäller arbetsmetoderna och den riktar sig i första hand mot VD-
ledningen som lämnade gruppen att sköta sig själv.
Ansvaret för att missförhållandena uppstod och framför allt för att de
fick bestå måste naturligtvis sökas på chefsnivå, men det är också
naturligt att de förhållandevis få polismän som ingått i gruppen tilldrar
sig ett visst intresse. Även om de skulle ha arbetat i goda avsikter för
att stävja kriminalitet och främja ordning står det klart att de som
individer ansett sig ha en särställning i förhållande till gällande lagar
och poliskåren i övrigt. I ledningsansvaret måste därvid ingå åtgärder
som inom organisationen och samhället i övrigt visar att detta inte
tolereras.
Vad som senare skett från polisens och statsmakternas sida för att
komma tillrätta med de problem som uppenbarligen förelåg kring
synen på Stockholmspolisens arbete faller utanför det perspektiv som
här funnits anledning att anlägga. Vi kan emellertid inte undgå att kon-
statera, att de frågeställningar kring det polisiära arbetet som sålunda
tilldrog sig intresse vid åttiotalets mitt är fortsatt aktuella.
9 Det finns flera åtal rörande övervåld begånget av polismän, som förekommer
i diskussionen kring polisspåret. Till tidsbilden kan läggas en dom, som Södra
Roslags tingsrätt meddelade den 26 februari 1986 (DB 129), två dagar före
mordet. Där dömdes polisman D och en kollega till honom för misshandel och
ofredande. Brotten begicks dock inte i tjänsten. De hade i samband med en fest
i december 1984 förgripit sig på en person som tingsrätten beskrev som ”en
späd, småväxt, 15-årig yngling”.