Olof Palme hade lämnats av chefen för Pasdarkårens säkerhetsavdel-
ning. Motivet för mordet var en önskan att sätta stopp för freds-
processen och Olof Palmes engagemang i denna. Agenten och två
andra namngivna personer erhöll före mordet fem månaders träning i
Iran och Libanon. Därefter förseddes de tre männen med libanesiska
pass. De flög till Tyskland och tog sig till Sverige med färja. I
Stockholm bodde de på hotell två månader före mordet. Under denna
tid hade de täta kontakter med iranska ambassaden som bistod med
upplysningar, transporter och tillhandahöll mordvapnet.
Själva mordet hade enligt Mr A:s uppgifter gått till på följande sätt.
På mordnatten hade de körts till mordområdet, som hade varit folktomt.
När Olof Palme skjutits hade de gått in i ett hus eller genom en grind i
närheten. De hade därifrån kunnat iakttaga hur polis och allmänhet
strömmat till. Efter mordet hade de bott kvar på hotellet i en vecka.
Därefter hade de flugit tillbaka till Iran via Tyskland.
Mr A sade sig efter berättelsen vara beredd att lämna ut gärnings-
mannens namn och adress i Iran samt att vittna i en kommande rätte-
gång under förutsättning att han gavs möjlighet att leva ett fredat liv
tillsammans med sina två barn.
Ambassaden i Abu Dhabi kommenterade Mr A:s berättelse med att
denne gjort ett samlat och gott intryck. Han var frustrerad av revolu-
tionsgardisternas agerande och verkade centralt placerad. Samman-
fattningsvis ansåg ambassaden att överstens person snarare styrkte hans
berättelse än försvagade den.
Samma dag som Mr A:s berättelse kom till PU:s kännedom gjordes
slagningar i det hotellregister som upprättats inom PU. Inga av de
uppgivna namnen fanns registrerade. PU begärde också att säkerhets-
polisen skulle försöka göra en identitetsfastställelse, kontrollera om
aktuella personer rest in i Sverige under angiven tid och hålla eventu-
ella alibiförhör.
Vid jultid 1987 meddelade ambassaden i Abu Dhabi via UD att Mr
A ringt från Iran. Han hade påstått att han haft problem med sina
kontaktmän. Efter påpekande från ambassaden om att svenska myndig-
heter behövde mer information i ärendet för att kunna ta ställning till
hans begäran om beskydd, uppgav han att han skulle försöka skicka ett
fotografi av den ingifta släktingen. Den tjänsteman vid ambassaden
som pratat med Mr A noterade i meddelandet att han tyckte pussel-
bitarna stämde alltför väl och påpekade att Mr A inte hade den
karaktäristiska iranska brytningen.
Härefter förekom en del ytliga kontakter mellan Mr A och ambassa-
den.
I mitten av januari 1988 meddelade ambassaden i Teheran att Mr
A:s handlingar, såvitt kunde bedömas, var äkta.