wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/381

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


mendationsbrev. Polisman A åtog sig att undersöka möjligheterna att anskaffa utrustning, vilket Per K meddelade Ebbe Carlsson, Walter Kegö och Jan Barrling.

Något senare besökte Walter Kegö och Per K ”Robban” på SÄK:s tekniska byrå. Walter Kegö kände ”Robban” sedan tidigare.

Lämplig utrustning diskuterades och Walter Kegö skrev efter ”Robbans” rådgivning en lista på vad som behövdes.

Denna lista gav Per K senare till polisman A med beskedet att utrustningen behövdes så fort som möjligt.

Ebbe Carlsson hade redan i januari genom en privat kontakt, affärsmannen Tomas Fisher, tillsett att likvida medel fanns tillgängliga för källa A:s vistelse i Sverige och för andra uppkommande utredningsbehov.

Nils Erik Åhmansson var enligt Ebbe Carlsson redan från början informerad om detta.

Frågan kom dessutom på tal hos Nils Erik Åhmansson 1988-02-24 .

När anskaffandet av lokalen på Renstiernas gata blev aktuellt kunde de privata medlen tas i anspråk även för detta.

1988-04-05 träffades Ebbe Carlsson, Nils Erik Åhmansson och Anna-Greta Leijon på en middag hos Ebbe Carlsson.

Anna-Greta Leijon underströk vikten av att utredningen beträffande PKK bedrevs med kraft och att misstänkta underlåtenheter inom SÄK före mordet på Olof Palme klarlades.

Vid ungefär denna tid for polisman A till Hamburg och träffade där den verkställande direktören för det tyska företaget PK Electronics.

Polisman A fick klart för sig att det fanns problem med att med bibehållen sekretess föra in utrustningen i Sverige.

Vid sedvanlig införsel skulle nämligen RPS komma att underrättas officiellt.

Han ringde till Per K och diskuterade saken med honom.

Polisman A föreslog att utrustningen skulle skickas direkt till Sune Sandström eller tas in med diplomatpost via någon ambassad eller genom Hans Holmér som var i Wien.

Förslagen förkastades och de fann inte någon lösning.

Efter några dagar reste polisman A till Wien där han träffade en branschkollega som mot provision åtog sig att lösa problemet genom att utföra utrustningen från Västtyskland till annat land, innan den fördes till Sverige.

Han meddelade detta till Per K.

På hemvägen stannade han i Hamburg och beställde utrustningen hos PK Electronics.

Han tog med sig hem en bandspelare med nummerindikator som fanns i lager.

Återstående beställning effektuerades i två delleveranser.

Den första ägde rum i slutet av april.

Det organiserades så att utrustningen skulle hämtas i London.

Polisman A for dit och väntade på att någon, som han trodde från SÄK, skulle komma och hämta delleveransen.

I telefonsamtal med Per K fick han beskedet att Per Jörlin skulle komma. Per Jörlin hade i början av april på förfrågan av Per K accepterat att åta sig specialuppdrag inom SÄK.

1988-04-20 blev han av Ebbe Carlsson informerad om att man höll på att skapa en särskild utredningsgrupp med hänsyn till att landet befann sig i en allvarlig situation på grund av PKK:s hot.

Han fick också veta att det varit en lång föredragning för Anna-Greta Leijon och att förberedelser vidtagits för buggning.

Han blev tillfrågad om han ville var med och i London hämta utrustning, som han skulle föra till