Sven-Åke Hjälmroth och Holger Romander åtalades båda för olov-
lig avlyssning och myndighetsmissbruk i ett fall, p. 6, under påstående
att de ”sedan de senast någon dag i oktober eller november 1986 fått
kännedom om avlyssningen och att den utfördes av dem underställd
personal underlåtit att sätta stopp för den. Härigenom har de bägge
också åsidosatt vad som författningsenligt gällt för myndighetsut-
övningen. Underlåtenheten att inskrida har för de avlyssnade personer-
na medfört förfång som ej är ringa”.
Samtliga målsägande utom Halis I biträdde åtalet i de delar som var
och en berördes av, Remazan Y och Mehmet Y dock med den
inskränkningen att deras talan inte omfattade åtalet mot Romander.
Remazan Y, Mehmet Y och Mustafa Y yrkade att Per-Göran Näss och
Christer Ekberg i anslutning till p. 3 ovan skulle fällas till ansvar för
hemfridsbrott. Vidare yrkade Saliba och Salwa T, vilka gemensamt
ägde affären i p. 8, att Per-Göran Näss under denna punkt också skulle
dömas för olaga intrång i affären.
Tingsrätten höll huvudförhandling i målet under tiden den 3
september – 29 november 1990. Ansvarig åklagare i målet var den
nuvarande förundersökningsledaren, chefsåklagaren Jan Danielsson.
Under huvudförhandlingen hördes ca 60 vittnen.
Under handläggningen i tingsrätten uppstod särskilda problem
eftersom en stor del av materialet i målet omfattades av kvalificerad
sekretess. Normalt sett skall parterna i ett mål alltid ha rätt att ta del av
allt material, men i detta fall beslöt tingsrätten och senare också
hovrätten att målsägandena endast fick ta del av materialet i begränsad
omfattning. Dessa beslut kom sedermera att kritiseras av JO.42 De
uppgifter som sekretessbelades rörde organisation och arbetsmetoder
inom säkerhetspolisen och dennas internationella samarbete. Vidare
sekretesskyddades namnen på en stor del av vittnena i målet – detta
gällde olika befattningshavare inom säkerhetspolisen . Dessa personer
erhöll i stället en kodbeteckning. Kodnyckeln sekretessbelades.
Såväl Per-Göran Näss som Hans Holmér vägrade under huvud-
förhandlingen att medverka vid förhör. Deras inställningar motiverades
med att de, när målsägandena var närvarande i salen, inte ville lämna
uppgifter i saken som kunde skada rikets säkerhet och – för Hans
Holmérs del – även den fortsatta utredningen om mordet på Olof
Palme. Åklagaren föredrog därför i stället vad Per-Göran Näss och
Hans Holmér sagt i förhör under förundersökningen. Därvid framkom
att Per-Göran Näss berättat bl.a. att han efter mordet på Olof Palme
deltog i spaningsledningen och då var underställd Hans Holmér, att
diskussioner förekommit om att använda sig av buggning i spanings-
42 JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 29 ff.