wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/401

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


fanns ett visst utrymme för tvivel om Per-Göran Näss ansvar. Åtalet i

denna del lämnades därför utan bifall.

Efter att ha gått igenom de skilda gärningarna behandlade hovrätten

slutligen under rubriken ”Nöd m.m.” den generella invändning som

hade gjorts om att det förelåg en nödsituation. Hovrätten uttalade

därvid bl.a. följande:

Som tidigare har nämnts kan det komma i fråga att tillämpa bestäm-

melserna i 24 kap 4 § brottsbalken också på gärningar som har begåtts av

polismän i samband med tjänsteutövning. Det är sålunda inte helt uteslutet

för en polisman att i en situation, som är akut och då fara för liv eller hälsa

verkligen föreligger, överskrida gränserna för vad som annars är tillåtet.

Däremot torde nödbestämmelsen inte vara tillämplig på polisens handlande

när det över huvud taget inte är fråga om någon överhängande fara (---)

När det som i detta mål är fråga om att vidta åtgärder som inskränker

medborgerliga fri- och rättigheter kan enligt hovrättens mening ett hand-

lande med stöd av 24 kap 4 § brottsbalken endast godtas i mycket sällsynta

undantagsfall.

Och vidare:

Emellertid hade det inte kommit fram någon särskild omständighet som

speciellt knöt PKK till mordet på Olof Palme. Det gjorde det inte heller

därefter under den tid som avlyssningarna under våren 1986 pågick. Över

huvud taget fanns det under våren, såvitt hovrätten har funnit av utred-

ningen, ingen konkret hotbild som kunde hänföras till PKK.

Mot bakgrund av de omständigheter som kommit fram finner hovrätten att

någon nödsituation i förhållande till PKK inte har förelegat under den

tidsperiod som dessa åtalspunkter avser.

Hovrätten fann att avlyssningarna i p. 2 – 3 närmast fick anses som

spaningsåtgärder utan samband med något konkret allvarligt hot mot

någon viss person eller närmare angiven grupp av personer.

Gärningarna kunde, enligt hovrätten, därmed inte anses försvarliga.

Beträffande tiden efter våren 1986 och fram till den 4 augusti

samma år, uttalade hovrätten att det inte framkommit något som

inneburit någon konkretisering av hotbilden, såsom den tidigare var

känd. Någon fara som kunde bedömas ligga omedelbart nära i tiden

och som riktade sig mot någon viss person – vilket skulle ha kunnat

utgöra grund för att anse att nödsituation förelåg – fanns enligt

hovrätten inte heller för tiden därefter. Även de avlyssningar som ägt

rum från september 1986 fick därför ses som spaningsåtgärder,

syftande till att hålla polisen underrättad om vad som vid olika samtal

sades i lägenheterna. Hovrätten ansåg inte heller dessa gärningar

försvarliga.