fanns ett visst utrymme för tvivel om Per-Göran Näss ansvar. Åtalet i
denna del lämnades därför utan bifall.
Efter att ha gått igenom de skilda gärningarna behandlade hovrätten
slutligen under rubriken ”Nöd m.m.” den generella invändning som
hade gjorts om att det förelåg en nödsituation. Hovrätten uttalade
därvid bl.a. följande:
Som tidigare har nämnts kan det komma i fråga att tillämpa bestäm-
melserna i 24 kap 4 § brottsbalken också på gärningar som har begåtts av
polismän i samband med tjänsteutövning. Det är sålunda inte helt uteslutet
för en polisman att i en situation, som är akut och då fara för liv eller hälsa
verkligen föreligger, överskrida gränserna för vad som annars är tillåtet.
Däremot torde nödbestämmelsen inte vara tillämplig på polisens handlande
när det över huvud taget inte är fråga om någon överhängande fara (---)
När det som i detta mål är fråga om att vidta åtgärder som inskränker
medborgerliga fri- och rättigheter kan enligt hovrättens mening ett hand-
lande med stöd av 24 kap 4 § brottsbalken endast godtas i mycket sällsynta
undantagsfall.
Och vidare:
Emellertid hade det inte kommit fram någon särskild omständighet som
speciellt knöt PKK till mordet på Olof Palme. Det gjorde det inte heller
därefter under den tid som avlyssningarna under våren 1986 pågick. Över
huvud taget fanns det under våren, såvitt hovrätten har funnit av utred-
ningen, ingen konkret hotbild som kunde hänföras till PKK.
Mot bakgrund av de omständigheter som kommit fram finner hovrätten att
någon nödsituation i förhållande till PKK inte har förelegat under den
tidsperiod som dessa åtalspunkter avser.
Hovrätten fann att avlyssningarna i p. 2 – 3 närmast fick anses som
spaningsåtgärder utan samband med något konkret allvarligt hot mot
någon viss person eller närmare angiven grupp av personer.
Gärningarna kunde, enligt hovrätten, därmed inte anses försvarliga.
Beträffande tiden efter våren 1986 och fram till den 4 augusti
samma år, uttalade hovrätten att det inte framkommit något som
inneburit någon konkretisering av hotbilden, såsom den tidigare var
känd. Någon fara som kunde bedömas ligga omedelbart nära i tiden
och som riktade sig mot någon viss person – vilket skulle ha kunnat
utgöra grund för att anse att nödsituation förelåg – fanns enligt
hovrätten inte heller för tiden därefter. Även de avlyssningar som ägt
rum från september 1986 fick därför ses som spaningsåtgärder,
syftande till att hålla polisen underrättad om vad som vid olika samtal
sades i lägenheterna. Hovrätten ansåg inte heller dessa gärningar
försvarliga.