Resultatet av genomgången har utförligt redovisats för kommissionen.
RRV-experterna gjorde bl.a. följande allmänna bedömningar.
PKK-spåret bygger, enligt vår bedömning, på ett stort antal mer eller
mindre starka indicier (flera hundra som tillsammans bildar ett mönster en-
ligt Hans Holmér). Några mer otvetydiga bevis som talar för PKK-spåret
har vi inte tagit del av. Ej heller har någon av oss intervjuad uppgivit, eller
annat tillgängligt material indikerat, att några sådana bevis skulle föreligga.
Det indiciematerial som finns är omfattande, svårtolkat och ofta tvetydigt.
PKK-arna använder ett bildspråk, sannolikt för att försvåra eventuell tolk-
ning av utomstående. Kurdiskan som språk betraktat anses dessutom rela-
tivt outvecklat vilket i sig kan ge upphov till olika tolkningar.
Vidare är de flesta indicierna, som de för oss presenterats av Hans Holmér,
av typen att vissa nyckelpersoner inom PKK träffats i Sverige under 1985-
86 eller kommit in i landet före mordet eller lämnat det efter mordet. De
har också sammanträffat eller kommunicerat med andra kurder som ansetts
vara östagenter. Många av dessa indicier drar onekligen till sig intresse.
Bl.a. följande resonemang kunde anföras till stöd för PKK-scenariot:
Att attentatet kom att ske den 28 februari av en ren slump, som under lång
tid har varit och fortfarande är Palmeutredningens huvudalternativ, torde
vara det mest uppseendeväckande i hela attentatet enligt vår uppfattning.
Det skiljer sig därmed från alla av oss kända politiska attentat. PKK-
scenariot däremot säger att de planerat och följt Olof Palme under en längre
tid. Beslutet om skuggning m.m. togs närmare 6 månader före attentatet.
Det skulle förklara det besvärliga faktum att vare sig den omfattande
genomgång, som tagit närmare 8 år, av registrerade innehavare i Stock-
holms län av .357 revolvrar, eller den uppföljning av – före mars 1986 –
stulna och förkomna .357 revolvrar i Sverige, eller den omfattande rund-
vandring till närmare 450 olika tänkbara köpare och förmedlare av
ammunition av aktuell typ, har gett resultat som till dags dato i alla fall inte
bidragit till mordets lösning. I PKK-scenariot kan man inte bortse från att
såväl vapen som ammunition kan ha förts in i landet speciellt för detta upp-
drag. Vi bör då erinra oss att den ´svenska´ andelen av såväl vapen (S&W
.357 Magnum) som ammunition (batchen från november 1979) som
använts sannolikt är mindre än en procent av det totala antalet i världen av
respektive slag.
Scenariot knyter vidare, på ett rätt intressant sätt, ihop olika indicier och ett
antal vittnesmål vilket ger ett naturligt flöde i händelseförloppet. Det ger
tankeväckande infallsvinklar även vid tolkningen av andra spår i denna
kvadrant.