som redan från början var kända och föranledde de inledande
åtgärderna. Det kan också ifrågasättas om PU i tillräcklig grad beaktade
de motindikationer som finns. Även om det är lätt att se att organisa-
tionen PKK skulle kunna uppfatta sig som illa behandlad av den
svenska staten, framstår ett attentat mot en respekterad ledare i en
demokratisk och till den kurdiska saken jämförelsevis vänligt sinnad
stat inte som logiskt. Det skulle, om dess bakgrund blivit känd, inte
gynna PKK:s sak, såvitt framgått. Om avsikten varit att hemlighålla
PKK:s roll i ett sådant attentat är det lika svårt att se logiken; behand-
lingen av PKK i Sverige var inte ett verk av Olof Palme personligen
och det kan inte ha funnits något skäl för organisationens företrädare att
tro att ett byte av statsminister skulle innebära att den svenska staten
ändrade inställning till PKK. Dessutom finns den tidigt resta invänd-
ningen att PKK visserligen legat bakom flera mord, men dessa hade i
huvudsak ägt rum inom den egna kretsen; attentat av det här slaget
skulle ha inneburit något nytt för PKK. Överväganden av detta slag
ändrar inte det förhållandet att PKK var intressant för mordutredningen,
men de borde varit ägnade att ge misstankarna mot PKK andra
proportioner än de kom att få. Det är också anmärkningsvärt att den
misstänkta desinformation som förekom inte mottogs mer kritiskt (jfr
avsnittet om ”källa Peter”).
Motivsidan är i alla händelser väl utredd i detta uppslag. En vanlig
invändning från PU:s sida när tänkbara motiv för mordet på Olof Palme
diskuteras – t.ex. i anslutning till uppslag som Sydafrika eller Bofors –
är att det förvisso finns intressanta motiv att begrunda och analysera,
men att detta inte tjänar så mycket till ”så länge man inte kan koppla
det till händelserna på Sveavägen”. I många uppslag har PU uppen-
barligen följt den tågordningen att ett uppslag inte är värt att ta i tu med
på allvar förrän det kan kopplas till mordet i tid och rum. Beträffande
PKK finns i det hänseendet följande att anteckna.
För det första finns informationen från telefonavlyssningen av PKK-
medlemmar m.fl. där de s.k. bröllopssamtalen ingår, liksom de s.k.
aggressionssamtalen. Dessa samtal utgör ett tecken i tiden på att PKK
kan ha haft med mordet att göra. Bröllopssamtalen är som framgått
svårtolkade och bl.a. det faktum att de förekommit även efter mordet
talar för att de kan ha syftat på andra ting än statsministermordet.
Aggressionssamtalen har inte bedömts komma från personer kapabla
att genomföra ett statsministermord. I bägge hänseendena synes det
dock ha funnits god anledning att ta informationen på allvar och beakta
den inom mordutredningen. För det andra finns uppgifterna från tipsa-
ren Seppo A. De gällde huvudsakligen vapen. De togs med rätta på
allvar och utreddes, men kan numera betraktas som ointressanta för
utredningen. Härutöver finns en hel del spekulationer som framförts i