wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/414

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


olika sammanhang, men inget som betraktats som hållbart i de gransk-

ningar och analyser som gjorts. Någon koppling till mordplatsen har

aldrig funnits. Beträffande uppgiften om ett möte i Damaskus, där

mordet skulle ha beslutats, gäller som framgått att den inte synes kunna

knytas till någon källa överhuvudtaget.

Det kan alltså konstateras att PKK-uppslaget i allt väsentligt är

motivrelaterat, att en oerhört omfattande utredning i motivdelen inte

annat än marginellt lett vidare i förhållande till vad som var känt redan

då mordet begicks och att det inte gått att få fram någon ”koppling till

Sveavägen”, men att det finns en indikation i tiden på att PKK kan ha

planerat ett attentat (bröllopssamtalen).

Den dåvarande spaningsledningen hyste en hypotes, eller kanske

övertygelse, om att PKK låg bakom mordet. Den hoppades att via ett

omfattande ”tillslag” (operation Alfa) kunna störa organisationen PKK

på att sådant sätt, att människor i och kring organisationen skulle träda

fram och ge polisen de bevis de behövde för att styrka sin hypotes. Allt

detta misslyckades. Till det som tidigare kommissioner anfört om detta

förfarande vill vi lägga att det var rättsvidrigt. De tvångsmedel som

ingår i ett ”tillslag” kan i en rättsstat inte användas för att ”röra om”,

”skrämma upp” och därigenom vinna kunskap, i synnerhet om det inte

finns grundade misstankar om vad slags kunskap man skulle kunna få

fram. I detta fall fanns inget annat än löst grundade förhoppningar, utan

konkret innehåll. Av detta följer att de berörda personerna, i likhet med

Viktor G och denne närstående personer, utsattes för en rättskränkning,

som, med den förre förundersökningsledaren K.G. Svenssons ord, var

av allvarlig beskaffenhet.

Av den utredning som numera föreligger framgår att de åtgärder

som kulminerade med operation Alfa inte var en alltmer pressad mord-

utrednings sista desperata försök att komma till botten med ”PKK-

spåret”, utan att de var resultatet av en redan sommaren 1986 utarbetad

strategi, dvs. handlingssättet var väl överlagt. Det är ett tecken på att

delar av denna mordutredning ganska tidigt förflyttade sig utanför

rättsstatens ramar.

Ett annat sådant tecken, med ännu tidigare datering, är den olovliga

avlyssning som påbörjades redan i anslutning till mordet. Som framgått

av redogörelsen för det s.k. buggningsmålet fann domstolarna det styrkt

att sådan avlyssning mot PKK-sympatisörer påbörjades redan den 10

mars 1986 (enligt åklagaren hade det förekommit även tidigare). Med

tanke på att det skedde så pass omgående vill det synas som att

säkerhetspolisen inte var främmande för metoden samt hade utrustning

och beredskap för dess användande. I alla händelser illustrerar använd-

ningen av olovlig avlyssning inom mordutredningen den attityd till

kravet på laglydnad som tidigt utvecklades inom utredningen. Värt att