olika sammanhang, men inget som betraktats som hållbart i de gransk-
ningar och analyser som gjorts. Någon koppling till mordplatsen har
aldrig funnits. Beträffande uppgiften om ett möte i Damaskus, där
mordet skulle ha beslutats, gäller som framgått att den inte synes kunna
knytas till någon källa överhuvudtaget.
Det kan alltså konstateras att PKK-uppslaget i allt väsentligt är
motivrelaterat, att en oerhört omfattande utredning i motivdelen inte
annat än marginellt lett vidare i förhållande till vad som var känt redan
då mordet begicks och att det inte gått att få fram någon ”koppling till
Sveavägen”, men att det finns en indikation i tiden på att PKK kan ha
planerat ett attentat (bröllopssamtalen).
Den dåvarande spaningsledningen hyste en hypotes, eller kanske
övertygelse, om att PKK låg bakom mordet. Den hoppades att via ett
omfattande ”tillslag” (operation Alfa) kunna störa organisationen PKK
på att sådant sätt, att människor i och kring organisationen skulle träda
fram och ge polisen de bevis de behövde för att styrka sin hypotes. Allt
detta misslyckades. Till det som tidigare kommissioner anfört om detta
förfarande vill vi lägga att det var rättsvidrigt. De tvångsmedel som
ingår i ett ”tillslag” kan i en rättsstat inte användas för att ”röra om”,
”skrämma upp” och därigenom vinna kunskap, i synnerhet om det inte
finns grundade misstankar om vad slags kunskap man skulle kunna få
fram. I detta fall fanns inget annat än löst grundade förhoppningar, utan
konkret innehåll. Av detta följer att de berörda personerna, i likhet med
Viktor G och denne närstående personer, utsattes för en rättskränkning,
som, med den förre förundersökningsledaren K.G. Svenssons ord, var
av allvarlig beskaffenhet.
Av den utredning som numera föreligger framgår att de åtgärder
som kulminerade med operation Alfa inte var en alltmer pressad mord-
utrednings sista desperata försök att komma till botten med ”PKK-
spåret”, utan att de var resultatet av en redan sommaren 1986 utarbetad
strategi, dvs. handlingssättet var väl överlagt. Det är ett tecken på att
delar av denna mordutredning ganska tidigt förflyttade sig utanför
rättsstatens ramar.
Ett annat sådant tecken, med ännu tidigare datering, är den olovliga
avlyssning som påbörjades redan i anslutning till mordet. Som framgått
av redogörelsen för det s.k. buggningsmålet fann domstolarna det styrkt
att sådan avlyssning mot PKK-sympatisörer påbörjades redan den 10
mars 1986 (enligt åklagaren hade det förekommit även tidigare). Med
tanke på att det skedde så pass omgående vill det synas som att
säkerhetspolisen inte var främmande för metoden samt hade utrustning
och beredskap för dess användande. I alla händelser illustrerar använd-
ningen av olovlig avlyssning inom mordutredningen den attityd till
kravet på laglydnad som tidigt utvecklades inom utredningen. Värt att
