har dragit stora utredningsresurser, i flera fall för stora för att det egent-
ligen skall anses försvarbart. Vi ifrågasätter om man från utredningens
sida ibland inte koncentrerat sig för mycket på de uppgifter som
lämnats och kontroll av dessa, på bekostnad av en trovärdighetsbe-
dömning av uppgiftslämnaren. Vi inser att det vore felaktigt att avfärda
en uppgift enbart för att den kommer från en person som inte ter sig
trovärdig och vi menar inte heller att man skall göra så. Men det kan
heller inte vara rimligt att fortsätta ta nya uppgifter från en tvivelaktig
uppgiftslämnare på samma allvar, som de inledande uppgifter denne
lämnat, när dessa inte lett någon vart. Det är troligt att PU:s utsatta
ställning med massmedialt intresse och granskande organ lett utred-
ningen till överdriven försiktighet i dessa hänseenden. Ytterst är det en
fråga om hur den övergripande ledningsstyrningen fungerat. I praktiken
synes inte förundersökningsledaren lägga sig i om uppslag ”över-
utreds”. Även i detta hänseende tycker vi att det i denna utredning varit
ett för långt avstånd mellan förundersökningsledningen och själva
brottsutredningen.
Den andra iakttagelse vi gjort gäller det faktum att så många av de
uppslag vi granskat utretts i flera omgångar och över lång tid. Det
torde ha framgått av redovisningen att ett uppslag mycket väl kan ha
utretts, ad acta-lagts, tagits upp igen och ad acta-lagts ånyo för att sedan
tas upp ännu en vända, utan att det av dokumentationen framgår att det
tillkommit någon ny information som påkallat utredningens återupp-
tagande. Det ter sig snarare som detta är ett resultat av att materialet
”processats” i omgångar och att PU ställt successivt högre och högre
krav på fullständig utredning. Utredningen av ett uppslag kan därvid
sträcka sig över mycket lång tid, i princip hela den tid mordutredningen
pågått. I början av vår granskning såg vi denna typ av återupptagen ut-
redning som tecken på att den inledande utredningen vid senare
granskning inte bedömts som hållfast – ibland förhåller det sig uppen-
barligen också så, som t.ex. beträffande polisman A i kapitel 4 – och att
utredningen på detta sätt så att säga underkände sig själv. Sedan
mönstret blivit tydligt för oss har vi i stället kommit att betrakta det i
första hand som ett uttryck för den grundlighet och noggrannhet som
utvecklades inom PU sedan Hans Ölvebro tog över som spaningsledare
1988. Det är inte rimligt att vända denna ambition mot PU och så snart
ett uppslag återupptagits för ytterligare kontroll peka på detta och säga:
se där, detta var tydligen dåligt gjort, eftersom utredarna själva väljer
att gå på det igen. Det skulle i så fall innebära att det från gransknings-
synpunkt hade varit bättre för PU att låta det som en gång ad acta-lagts
ligga, till undgående av kritik av det slaget. Det har vidare påpekats för
oss, att ett återupptagande av ett uppslag kan ha att göra med att
information flutit in i en annan del av utredningen, vilket inte behöver