synes säkerhetspolisen under Per-Göran Näss ha kommit att fungera
som en förhörsgrupp, med uppgift att kontrollera utpekade personer
och de uppgifter som fanns i respektive uppslag. Det innebar inte –
trots att det allmänt uppfattades så – att ärenden skildes ut och be-
dömdes självständigt av säkerhetspolisen. Att säkerhetspolisens själv-
ständiga ansvar för dessa utredningsuppgifter inte gick längre än vad
det gjorde kan emellertid knappast föranleda någon kritik, eftersom det
från effektivitetssynpunkt hade varit fel att förfara på något annat sätt
än man nu gjorde. I detta fall har det inte funnits något realiserbart
alternativ till att polisen fick utreda också eventuella misstankar mot
poliser, eftersom det alternativet skulle ha inneburit att polisen fråntogs
hela mordutredningen.
Samtidigt har det i detta ärende, precis som i andra fall då
misstankar kan riktas mot poliser, funnits ett starkt behov av extern
kontroll över utredningen. Det hade av det skälet – precis som Jurist-
kommissionen funnit – varit naturligt och riktigt att låta åklagare ta
ställning till alla polisärenden. Det var en brist att så inte skedde under
den tid då förundersökningen leddes av Hans Holmér. Efter det att
Claes Zeime inträtt som förundersökningsledare föredrogs samtliga
polisärenden för honom under sensommaren 1986. Formellt sett hade
man därmed åstadkommit en acceptabel ordning.
Den kritik som Per-Göran Näss inför den tidigare Palme-
kommissionen riktat mot utredningsordningen, dvs. att man riskerade
att förlora kunskap genom att lägga utredningen på en från den övriga
utredningen avskuren avdelning synes inte fullt ut beakta att den
slutliga bedömningen ändå gjordes av spaningschefen. I teorin åter-
fördes ju kunskapen på det sättet till utredningens centrum. Att detta
inte fungerat särskilt väl, med tanke på hur själva utredningen centrali-
serats till just spaningschefen m.m. Hans Holmér är en annan sak, som
redan utförligt belysts och kritiserats av tidigare kommissioner.
Att utredningen av polisärenden ”lades på säkerhetspolisen” har
också uppfattats som en garanti för att eventuell extremism bland de
förekommande poliserna skulle fångas upp och beaktas. Något syfte av
det slaget hade organisationsformen som framgått inte och säkerhets-
polisen användes heller inte på det sättet vid utredandet av de enskilda
uppslagen. Några försök att allmänt inventera vilken information som
fanns om polismän gjordes inte, t.ex. synes inte ärendet SK 8-82 med
bl.a. uppgifterna om de s.k. herrmiddagarna ha kommit till användning.
Säkerhetspolisens handläggning av polisärendena framstår i det ljuset
enbart som en organisatorisk fråga – det var avdelningens avskildhet
man ville använda, inte dess kunskaper.
Som framgått ansåg Juristkommissionen att det hade varit en fördel
om uppslag avseende poliser hade särbehandlats, på så sätt att åklaga-