wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/45

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


synes säkerhetspolisen under Per-Göran Näss ha kommit att fungera

som en förhörsgrupp, med uppgift att kontrollera utpekade personer

och de uppgifter som fanns i respektive uppslag. Det innebar inte –

trots att det allmänt uppfattades så – att ärenden skildes ut och be-

dömdes självständigt av säkerhetspolisen. Att säkerhetspolisens själv-

ständiga ansvar för dessa utredningsuppgifter inte gick längre än vad

det gjorde kan emellertid knappast föranleda någon kritik, eftersom det

från effektivitetssynpunkt hade varit fel att förfara på något annat sätt

än man nu gjorde. I detta fall har det inte funnits något realiserbart

alternativ till att polisen fick utreda också eventuella misstankar mot

poliser, eftersom det alternativet skulle ha inneburit att polisen fråntogs

hela mordutredningen.

Samtidigt har det i detta ärende, precis som i andra fall då

misstankar kan riktas mot poliser, funnits ett starkt behov av extern

kontroll över utredningen. Det hade av det skälet – precis som Jurist-

kommissionen funnit – varit naturligt och riktigt att låta åklagare ta

ställning till alla polisärenden. Det var en brist att så inte skedde under

den tid då förundersökningen leddes av Hans Holmér. Efter det att

Claes Zeime inträtt som förundersökningsledare föredrogs samtliga

polisärenden för honom under sensommaren 1986. Formellt sett hade

man därmed åstadkommit en acceptabel ordning.

Den kritik som Per-Göran Näss inför den tidigare Palme-

kommissionen riktat mot utredningsordningen, dvs. att man riskerade

att förlora kunskap genom att lägga utredningen på en från den övriga

utredningen avskuren avdelning synes inte fullt ut beakta att den

slutliga bedömningen ändå gjordes av spaningschefen. I teorin åter-

fördes ju kunskapen på det sättet till utredningens centrum. Att detta

inte fungerat särskilt väl, med tanke på hur själva utredningen centrali-

serats till just spaningschefen m.m. Hans Holmér är en annan sak, som

redan utförligt belysts och kritiserats av tidigare kommissioner.

Att utredningen av polisärenden ”lades på säkerhetspolisen” har

också uppfattats som en garanti för att eventuell extremism bland de

förekommande poliserna skulle fångas upp och beaktas. Något syfte av

det slaget hade organisationsformen som framgått inte och säkerhets-

polisen användes heller inte på det sättet vid utredandet av de enskilda

uppslagen. Några försök att allmänt inventera vilken information som

fanns om polismän gjordes inte, t.ex. synes inte ärendet SK 8-82 med

bl.a. uppgifterna om de s.k. herrmiddagarna ha kommit till användning.

Säkerhetspolisens handläggning av polisärendena framstår i det ljuset

enbart som en organisatorisk fråga – det var avdelningens avskildhet

man ville använda, inte dess kunskaper.

Som framgått ansåg Juristkommissionen att det hade varit en fördel

om uppslag avseende poliser hade särbehandlats, på så sätt att åklaga-