wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 3 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/282

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


När vi säger att vårt intryck är att PU stått främmande för att utföra analyser menar vi dokumenterade analyser. Det är självfallet så att arbetet i hög grad bestått av just analyser – av tips, av vidtagna utredningsåtärder, av behovet att gå vidare med det ena eller andra uppslaget etc. På samma sätt har det naturligtvis förekommit ett analysarbete inom förundersökningsledningen. Det är ingalunda vårt intryck att arbetet i den meningen skulle ha bedrivits utan eftertanke. Vid våra samtal med spaningsledaren Hans Ölvebro, liksom med förundersökningsledarna Solveig Riberdahl och Jan Danielsson, har vi kunnat konstatera att det inom PU funnits en genomtänkt syn på i stort sett alla av de många uppslag som varit uppe till diskussion. Det är likaledes vårt intryck, som redan sagts, att utredarna i Palmegruppen överlag är kvalificerade och i och för sig analytiska i sitt arbete.

Enligt vår mening är det emellertid stor skillnad mellan att ”bara” analysera på egen hand eller diskussionsvis i en grupp och att upprätta en skriftlig analys. Att sätta analysen på pränt innefattar en förädlingsoch kvalitetssäkringsprocess, som ofta nog leder till att det som ”bara” var tänkt eller diskuterat ändrar form och riktning. Dessutom kan analysen då värderas och kontrolleras av andra på ett säkrare sätt än om den görs muntligen. Slutligen föreligger den stora fördelen att den finns kvar, som ett redskap i verksamheten samt ett stöd för minnet i senare skeden och för nytillkommande befattningshavare. Vi anser att allt detta är självklarheter som borde ha slagit igenom i arbetet med komplicerade brottsutredningar för länge sedan. Att det i så ytterligt ringa grad förekommer i detta ärende är en betydande brist, av såväl saklig som arbetsekonomisk betydelse.

Det tydligaste exemplet i detta hänseende är att en så självklar sak som en brottsanalys upprättades först 1994 och då närmast som en biprodukt till gärningsmannaprofilen. Arbetet pågick bortåt ett år och en stor del av tiden gick uppenbarligen åt just till brottsanalysen, vilket tyder på att det mesta fick göras från början. Även om själva profilmetodens värde i och för sig kan diskuteras torde ingen kunna bestrida brottsanalysens användbarhet. I brottsanalysen ingick också vissa resonemang kring erfarenheten av tidigare attentat mot statsmän, något det borde ha varit självklart att skaffa ingående kunskap om långt tidigare.

Med bristen på systematiskt analysarbete sammanhänger de tendenser till alltför reaktivt utredningsarbete som återspeglas i utredningsmaterialet. Som vi påpekat i anslutning till de resonemang vi fört angående behovet av basanalyser öppnar sådana för proaktiva utredningsinsatser (se kapitel 5). Omvänt innebär frånvaron av analyser att utredningen i stället inriktas på inkommande uppgifter, dvs. reaktivt arbete. Detta är självfallet inte fel i sig; det mesta i en brottsutredning