wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-SOU-1999-88 Del 3 GRK Granskningskommissionens bet+ñnkande.pdf/267

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


ställt frågor till PU om detta och fått till svar att intensifierade utredningsåtgärder borde ha vidtagits för att få kontakt med GH. Någon förklaring till varför så likväl inte skedde har PU inte kunnat ge.

Med mer ändamålsenliga rutiner och normal dokumentation borde PU emellertid ha lyckats nå GH inom en rimlig tid efter det att han kallats till PU första gången. Om PU hade nått honom före sommaren 1992 skulle han, om hans egna uppgifter stämmer, då ännu haft kvar vapnet.

Det förhållandet att en innehavare av ett vapen av den eftersökta typen vid kontakt med polisen anmäler att detta inte längre finns tillgängligt måste vara just en sådan reaktion som en provskjutningsaktion är åsyftad att framkalla hos en gärningsman eller någon som på annat sätt är inblandad. Som framgått av redovisningen i kapitel 3 var ett av syftena med att inkalla vapeninnehavare för provskjutning just att framkalla avslöjande reaktioner. Det är därför synnerligen anmärkningsvärt att PU, efter att i januari 1994 dels ha hört GH:s förklaring till varför han inte hade vapnet i behåll, dels ha fått kännedom om att han vid tidpunkten för mordet befann sig ensam i en lägenhet på 15 minuters promenadavstånd från mordplatsen, inte företog några dokumenterade utredningsåtgärder förrän efter ett helt år, i januari 1995. Inte heller till detta dröjsmål har PU haft någon förklaring.

I samband med att PU i slutet av 1996 lämnade synpunkter på RRVexperternas genomgång av brottsutredningen diskuterades ärendet. Av RRV-experternas material, som PU då tagit del av, framgick bl.a. att de ifrågasatte varför inte en utförlig husrannsakan, inklusive eftersökning av vapnet på fastigheten, hade genomförts. Den dåvarande förundersökningsledningen uttryckte därvid viss tvekan om brottsmisstanken mot GH var tillräcklig för en sådan åtgärd.

Den nuvarande förundersökningsledningen har till kommissionen framfört uppfattningen att det som kan göras beträffande GH är gjort. Därvid framgick att förundersökningsledningen hade uppfattningen att vissa sökningar med metalldetektor efter vapnet ägt rum, varvid det från kommissionens sida invändes att detta inte skett. På frågan hur vapenbrottet kunde bli liggande så att det preskriberats svarade Jan Danielsson, som är den som sedermera skrev av detta brott, att detta var ett misstag, som skett före hans tid. Solveig Riberdahl, som var förundersökningsledare före Jan Danielsson hade ingen minnesbild i anslutning till detta, utan hänvisade till att det var Anders Helin som hade svarat för den här utredningen. Solveig Riberdahl förde i sammanhanget även ett resonemang om huruvida ett vapenbrott här kunde styrkas, eftersom det kanske inte fanns något annat än GH:s egna uppgifter – som alltså innefattade ett erkännande – att gå på.

Vid vårt sista sammanträffande med förundersökningsledningen uppgavs att inga ytterligare åtgärder vidtagits i uppslaget sedan vår