wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-SOU-1999-88 Del 3 GRK Granskningskommissionens bet+ñnkande.pdf/283

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


börjar i någon mening med ett tips eller liknande. Men PU har, som vi har exemplifierat i det föregående, många gånger reaktivt utrett sådant som borde ha klarats ut på eget initiativ, efter eget analysarbete.

Ett tydligt exemplet på detta är den mycket omfattande utredningen av ”Sydafrikaspåret” 1996. Det hade i och för sig kanske inte gått att göra detta så väldigt mycket tidigare, men sättet det sattes igång på är enligt vår mening typiskt. Om de Kocks uppgifter inte hade fått sådant genomslag, eller om han aldrig framfört dem offentligt, skulle ”Sydafrikaspåret” antagligen vara lika obearbetat som de flesta andra internationella uppslagen. Den utredning som förekommit under rubriker som ”Iran/Irak”, ”Vapenhandel Bofors”, ”Mellanöstern” m.fl. är uteslutande reaktiv. Andra exempel är utredningen avseende ”Y” och ”polisspåret” (se kapitel 4), där ”tunna” tips lett till att polisärenden lagts upp, men där till synes mer intressanta polismän aldrig gjorts till föremål för utredning, eftersom det inte kommit in något tips om dem.

8.3.2

Informationsfrågor

Bakgrund Som framgått i kapitel 1 var Juristkommissionen kritisk till hur polis och åklagare hanterade informationen till massmedierna under det första utredningsåret. Juristkommissionen pekade på hur representanter för mordutredningen hade använt ”tid och resurser till att strida mot varandra i massmedierna.” Till de exempel Juristkommissionen angav från denna tid kan fogas Hans Holmérs uttalande i TV hösten 1986 om att han till 95 procent var säker på vem som låg bakom mordet, ett uttalande som följdes av att förundersökningsledaren Claes Zeime i andra medier anklagade Hans Holmér för att ägna sig åt desinformation.

Juristkommissionens bedömningar angående de brottsutredande myndigheternas förhållande till allmänhet och massmedia utgick från de grundläggande samarbetsproblem – inklusive åklagarnas passivitet och polisens ovilja att rätta sig efter gällande regelsystem – som kommissionen beskrev i sin rapport. I den meningen var sättet att förhålla sig till massmedia mer en konsekvens av dessa grundläggande brister än ett missförhållande i sig. Den konfliktsituation som hade utvecklats under det första utredningsåret undanröjdes emellertid genom regeringsbeslutet i februari 1987 och den därpå följande omorganisationen. Det har därefter inte heller förekommit att polis och förundersökningsledning direkt polemiserat mot varandra i medierna.