wpu.nu

Sida:Pol-1998-11-23 DA14244-09-E GioPetre.pdf/3

Från wpu.nu

Den här sidan har korrekturlästs


Gio Petré: i Norberg och jag vill alltid hem till mina barn, det är det enda som betyder någonting för mig men då blev det, när vi satt på den här restaurangen, Klas på Hörnet hette den tror jag, då blev det för sent och jag är oerhört kvällstrött så jag sa, ja då åker vi i morgon bitti och då gjorde vi det och åkte hem.

Vilken väg vi åkte hem det minns jag inte men vi hade den här blå bilen och sen så gick vi, jag gick och lade mig, för jag går alltid och lägger mig före Alf Enerström för han snarkar så fruktansvärt och då tänker man, att hinner man somna innan så kanske man får sova och det gjorde jag,

jag gick och lade mig vid tio, det brukar jag, minst, det är väldigt bestämt att det var vid den tiden jag lade mig och han skulle sitta kvar och se på TV och jag somnade och sen så vaknade jag, ja tolv, halv ett någon gång, för jag tittade på klockan och jag tror klockan var halv ett, då står han i dörren med ytterkläder, han hade en sån här lång som gick till knäna, mörk rock och en stor mössa på sig, en pälsmössa och så stod han där i dörren och då, ja sa ingenting, jag bara vaknade till och tittade på klockan och tänkte vad konstigt är han ute så här dags och sen så somnade jag om.

Sen vaknade jag mitt i natten igen, vid fyratiden men då hade han lagt sig hos mig och vi har en sån här stor säng då, för att vi brukar aldrig ligga i samma säng annars när barnen är med men det här minns jag så väl då eftersom vi skulle ligga i samma rum och då vaknade jag vid fyra igen och då smög jag därifrån in i ett angränsande rum så att jag skulle få sova några timmar för att han snarkade och på morgonen tidigt så ringer telefonen och då var det som ringde och berättade att Olof Palme var skjuten och det första han sa till mig då det blev, vi blev ju upprörda