Fantombilder
Från wpu.nu
En fantombild är en bild som används av polisen i samband med efterlysningar, exempelvis av en brottsmisstänkt.
.png)
En kriminaltekniker ritar den med stöd av en signalementsmaskin och med utgångspunkt av hur vittnen beskriver en misstänkt gärningsman och brukar användas i spårandet av denne.
.jpg)
Granskningskommissionens betänkande om fantombilderna
Från Granskningskommissionens betänkande (SOU 1999:88 sid. 267-268)
De s.k. fantombilderna
Publiceringen av de s.k. fantombilderna tillhör det första utredningsåret och de faller därmed utanför ramen för vad vi uttryckligen är satta att granska.
Offentliggörandet av bilderna hör emellertid till det som numera framstår i delvis annan dager än det gjorde 1986-1987.
Från RRV-experternas sida gjordes följande reflektioner om (den första) fantombilden och dess publicering.
Denna bild finns på de flesta svenskars näthinnor än idag. Den fick som konsekvens att ett stort antal tips kom in som främst grundade sig på en påstådd porträttlikhet mellan den person som man tipsade polisen om och fantombilden.
T.o.m. tips om en tänkt PKK-inblandning som kom ända från Turkiet grundade sig på denna porträttlikhet.
Enligt vissa bedömningar ledde det till en enorm belastning på utredningen med tips och vittnesuppgifter, kanske 6-7 000, av låg kvalitet.
Juristkommissionen anger för sin del att 1 500 förhör genomfördes med anledning av de två ”pusselbilderna” (SOU 1987:72, s. 145). Det blev en "extra ryggsäck” som fick hela utredningen att knäa under lång tid framöver.
Det ledde sannolikt också till att andra mer relevanta utredningsuppgifter åsidosattes under de inledande månaderna. Många av de tips som influtit om misstänkta polismän har också grundat sig på porträttlikhet.
Bortsett från dess störande moment i detta avseende påverkade det såväl vittnens minnesbilder som att uppgifter från andra vittnen kanske aldrig lämnades in eftersom de iakttagelser de gjort inte stämde överens med fantombildens utseende på gärningsmannen.
Det har under vårt arbete från många håll framhållits för oss hur olycklig publiceringen av i synnerhet den första fantombilden, som föreställande gärningsmannen, varit.
Den ledde alltså till ett mycket stort tipsinflöde och har fortsatt bidra till att uppgifter strömmat in.
Den information som sålunda måst hanteras har dragit stora resurser inom utredningen och i största allmänhet ”skymt sikten” för utredarna. Effekter av det slaget är förutsebara och riskerna kända. Därför bör bilder av det här slaget användas med stor urskillning.
I detta fall var det inte heller då bilden konstruerades något som klart talade för att den person som bilden föreställde skulle vara identisk med gärningsmannen. Däremot fanns det flera saker som talade emot att så skulle vara fallet.
(Det har med tiden kommit att framstå som närmast uteslutet att fantombilden föreställer gärningsmannen.)
Det betyder alltså att den dåvarande spaningsledningen valde att gå ut till den svenska allmänheten och även internationellt – bilden spreds via UD och internationella medier – för att begära in uppgifter om personer som företedde likheter med en man, om vilken det inte fanns några särskilt goda skäl att tro att han hade med mordet att göra.
Detta är sannolikt det största enskilda missgrepp som förekommit inom utredningen. Eftersom det var jämförelsevis överlagt – publiceringen skedde 1986-03-06 – framstår det som ett tecken på grav inkompetens.