länspolismästare Hans Holmér. Originalet förvaras enligt anteckning i
Holmérs s.k. UD-pärm. Sammanställningen omfattar fem sidor och
upptar uppgifter under 21 punkter från sex av varandra delvis oberoen-
de källor. Slutsatsen som Bengt B och Bengt P drar är att det inte kan
uteslutas att vissa uppgifter är riktiga.
Övriga uppslag
Carl Fredrik Algernons död. Krigsmaterielinspektören Carl Fredrik
Algernons död berörs på flera ställen i avsnittet men behandlas främst i
två uppslag.
I juni 1988 har PU registrerat tre handlingar från Boforsutredningen
rörande Algernons död. Två av dem innehåller uppgifter som utred-
ningsmannen Bengt P erhållit vid samtal med byråchefen Christer
Ekberg vid säkerhetspolisen i oktober 1987. I den första handlingen
redogör Christer Ekberg för hur han den 15 januari 1987 kl. 21.00 i
egenskap av jourhavande polischef vid säkerhetspolisen meddelades att
Algernon omkommit vid T-Centralen. Han hade ringt upp såväl Carl
Johan Åberg som Jörgen Holgersson och senare samma kväll samman-
träffat med Holgersson och tekniker i UDH:s lokaler. Man hade före-
tagit en ytlig teknisk undersökning av Algernons tjänsterum och där-
efter förseglat dörren. Dagen därpå hade en noggrannare undersökning
ägt rum. Därefter hade ansvaret lämnats över till Stockholmspolisen.
Den andra handlingen innehåller uppgifter om att Ekberg via
Holgersson fått veta att fru Algernon ville ha ett sammanträffande med
Boforsutredarna. Den tredje handlingen är ett protokoll över ett samtal
som Bengt P hållit med fru Margareta Algernon i oktober 1987.
Margareta Algernon berättade bl.a. följande. Hon trodde att maken om-
kommit genom en olyckshändelse. Han hade inte på något sätt uppträtt
konstigt före händelsen varför hon inte trodde att han begått självmord.
Såvitt hon kände till hade han inte heller blivit utsatt för hot eller
liknande. Efter julhelgerna hade han legat hemma i förkylning under en
veckas tid. Lördagen den 10 januari hade han trots förkylningen åkt in
på ett möte med Anders Carlberg. Mötet hade enligt maken gällt en ny
smuggelaffär – Oman. Torsdagen den 15 januari 1987 hade makarna
som vanligt åkt gemensamt till sina arbeten. Maken hade berättat att
han under söndagen skulle företa en tjänsteresa till Vålådalen. När de
skilts åt hade hennes man sagt ”Hej då, vi ses ikväll”. Att hon trodde att
hennes make fallit offer för en olyckshändelse förklarade hon med att
han brukade vara ganska vårdslös i tunnelbanan och ofta stå nära
perrongkanten. Han hade dålig hörsel på vänster öra, högt blodtryck,
rester av förkylningsfeber i kroppen och ont i ett knä, vilket kunde ha