wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/388

Från wpu.nu

Version från den 8 mars 2021 kl. 05.06 av Botten Anna (diskussion | bidrag) (Auto Google Cloud Vision OCR (mopocr2.py))
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Den här sidan har inte korrekturlästs


Ytterligare granskningar

Verksamhetens avslöjande ledde till rättsliga efterspel, dels genom de

rättegångar tullingripandet i Helsingborg resulterade i, dels genom att

det uppdagades att olovlig avlyssning redan tidigare förekommit vilket

sedermera också ledde till rättegångar. Domarna i dessa de s.k.

smuggel- respektive buggningsmålen redovisas nedan.

Det s.k. smugglingsmålet40

Bakgrund

Den 1 juni 1988 omkring kl. 22.30 stoppades Per K i tullen i

Helsingborg efter att ha kommit med färja från Helsingör. Per K var

den polisman som avdelats att bistå Ebbe Carlsson. När han i bil åkte

genom tullen blev han tillfrågad om han hade något att förtulla, vilket

han förnekade. Vid kontroll av bilen hittades elektronisk utrustning. På

tullpersonalens fråga vad det var för utrustning han medförde svarade

han att det var elektronisk avlyssningsutrustning. Han legitimerade sig

som polis och visade även ett rekommendationsbrev som han fått av

Sune Sandström, som var chef för säkerhetspolisen sedan den 15

september 1987. Efter kontroll med säkerhetspolisen samma natt

lämnades tullen besked om att säkerhetspolisen inte hade med avlyss-

ningsutrustningen att göra. Efter att Rikspolisstyrelsens direktion extra-

inkallats till möte den 2 juni 1988 underrättades tullen om att Riks-

polisstyrelsen inte ville befatta sig med utrustningen. Tullen under-

rättade åklagaren, som inledde förundersökning. Den 8 juni 1989

väcktes åtal mot sex personer.

Rättegången vid Stockholms tingsrätt

De sex som åtalades var förutom Per K även Ebbe Carlsson, Jan B,

Walter K, Per J och den person som i vår rapport benämns polisman A.

formen. Enligt utskottets bedömning skulle hon dock utan att överskrida dessa

gränser ha kunnat upplysa förundersökningsledningen om att rikspolischefen

hade information att ge. – Emellertid har Anna-Greta Leijon vid flera tillfällen

erinrat rikspolischefen om vikten av att hålla åklagarna underrättade. Hon har

haft anledning att anta att hennes erinringar gett resultat.” – På den grunden an-

såg reservanterna att ”Anna-Greta Leijon vidtagit tillräckliga åtgärder för att

tillse att åklagarna hölls underrättade”. (1988/98:KU 30 s. 104)

40 Se Stockholms tingsrätts dom och akt i målet B 16-287-89 och Svea hov-

rätts, avdelning 11, dom och akt i målet B 1720/91.