FHL Lars Jonsson: När det blev grönt då?
Åke Larsson: När det blev grönt så körde vi.
FHL Lars Jonsson: Eller stod du kvar där en intervall till alltså -?
Åke Larsson: Nehej, vi väntar tills dom har hoppat ur och sen körde vi igen bara.
FHL Lars Jonsson: Ja, så fort det blev grönt.
Åke Larsson: Jaha.
FHL Lars Jonsson: Hörde du att det avlossades skott?
Åke Larsson: Nehej, ingenting.
FHL Lars Jonsson: Det hörde du inte?
Åke Larsson: Nehej. Ingenting om skott.
FHL Lars Jonsson: Det gjorde du inte?
Åke Larsson: Nehej.
FHL Lars Jonsson: Vad kan det ha sin orsak i?
Åke Larsson: Jaha, vi kan -
FHL Lars Jonsson: Kan det bero på att ni spelade radio så högt eller stereo så högt?
Åke Larsson: Det kan ha berott att vi spelade stereo så högt och att vi pratade i bilen ganska högt också va. Så jag har inte uppfattat nåt skott i alla fall, det har jag inte.
FHL Lars Jonsson: Den här mannen som du ser falla omkull, kan du beskriva hur han faller? Har du någon klar bild över det?
Åke Larsson: Ja, han ramlar framåt.
FHL Lars Jonsson: Framåt?
Åke Larsson: Jaha, framåt va', (ohörbart) .. Vad jag kommer ihåg så ramlar han framåt va' mot - ja, söderut alltså - (vissling) - på Sveavägen så här.
FHL Lars Jonsson: Såg du någon i momentet innan, alltså upptäckte du dom här människorna innan - ?
Åke Larsson: Nehej, jag upptäckte -, precis när jag såg det här så var han precis i fallet, kan man säga va'.
FHL Lars Jonsson: Det var då du - ?
Åke Larsson: Jaha, då tittade jag precis åt höger så här va', så innan såg jag ingenting.
FHL Lars Jonsson: Nehej. Och i samband med fallet, kan du urskilja då hur många du kan se i ditt synfält?
Åke Larsson: Jaaha, det ... det är fler än två i alla fall, det är jag helt säker på. Det är fler än två. Tre får jag för mig att det är, tre