han uttryckligen begärt det. Det gäller obduktionsprotokollet, vittnesuppgifter från brottsplatsen m.m." Juristkommissionen utvecklade i sammanhanget polisens skyldighet enligt förundersökningskungörelsen att hålla åklagaren underrättad och fann att
ledningsgruppen upprepade gånger bröt mot denna reglering. O Den 4 april begärde Svensson att Hans Holmér skulle söka förmå
Lisbeth Palme att medverka vid en rekonstruktion. Hans Holmér förklarade inför ledningsgruppen senare samma dag att han inte avsåg att ta upp frågan med Lisbeth Palme; Svenssons önskemål fördes således aldrig vidare. 92
O Den 21 april rapporterade Svensson resultaten från FOA:s provskjutningar till ledningsgruppen och begärde skriftligen att husfasaderna vid Sveavägen skulle undersökas för att spåra eventuella anslagsmärken. Hans Holmér beslöt att undersökningen fick vänta. Den kom aldrig till stånd. 93
o Turerna kring de av ledningsgruppen begärda konfrontationerna
med Viktor G, som alltså krävde åklagarens medgivande, är väl kända. Ett led i dem är att ledningsgruppen inte accepterade förundersökningsledarens beslut, utan tog ärendet till överåklagaren Claes Zeime. Via regeringens observatör fördes saken också till departementet och vidare till Riksåklagaren, som sedermera ändrade Svenssons beslut i den riktning ledningsgruppen önskade. Detta ägde rum de sista dagarna i april.
94
O Ledningsgruppen ville i slutet av april att Viktor G skulle meddelas
reseförbud. Ett sådant beslut krävde medverkan av åklagaren. Ledningsgruppen misstänkte att Svensson inte skulle gå med på ett reseförbud och tog därför aldrig upp saken med denne. Viktor G hade begärt att få ut ett nytt pass. Ledningsgruppen löste saken så att passmyndigheten kontaktades för ett fördröjande av utlämnande av
passet. 95 O Sedan reseförbudsfrågan aktualiserats av ledningsgruppen inför
Claes Zeime och Svensson fått kännedom om ledningsgruppens önskemål, bad Svensson ledningsgruppen (Hans Wranghult) om en promemoria med de skäl som fanns för ett reseförbud. Hans Holmér
91
93
A.a.s. 119. 92
A.a.s. 57 f och 120; jfr även granskningen i JK-Beslut 1986 s. 144 ff. SOU 1987:72 s. 58. A.a.s. 59 f. A.a. s. 60.
94
95