wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 3 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/270

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


giften kontrollerades inte, trots att det borde ha varit ganska enkelt så kort inpå händelsen. GG var en avvikande person, vars eventuella närvaro på det angivna stället borde ha kunnat uppmärksammas. Vidare ledde tipsen till att två utredningsmän fick i uppgift att samla in uppgifter om GG. Resultatet av denna åtgärd upptar några få rader i ett protokoll.

Därefter gjordes ingenting förrän under hösten 1986 då två utredningsmän besökte den person som i augusti 1986 hade skrivit ett brev till PU och tipsat om GG. I förhörsprotokollet antecknade utredningsmännen att GG hade alibi för mordet och att de ansåg att utredningen mot GG var klar. Ärendet lades därefter ad acta. I själva verket förelåg inget alibi och några ordentliga utredningsåtgärder hade inte företagits. Uppgifterna om GG borde därför ha föranlett en fortsatt utredning.

Sedan kom ärendet av en händelse att aktualiseras på nytt hösten 1987, då en bil utanför GG:s bostadsadress besköts. Någon utredning av uppgifterna om GG:s eventuella roll vid statsministermordet blev dock inte av heller vid detta tillfälle, men händelsen ledde till att en kort sammanfattning över uppslaget upprättades i april 1988. Av

Den genomgång av ärendet som PU sedan gjorde under 1995/96 var mycket grundlig. Vissa utredningsåtgärder kan i och för sig bedömas som alltför långtgående, särskilt aktionen i april 1996 – tio år efter mordet – då ett flertal GG närstående personer förhördes trots att PU egentligen inte hade några uppgifter som talade för att han skulle vara inblandad i mordet. Det är självfallet också anmärkningsvärt att det först tio år efter att de första tipsen mot GG inkommit hålls ett ordentligt förhör med honom. Samtidigt får det konstateras att PU inte hade så mycket annat val än att utreda uppslaget i botten. Felet ligger med andra ord inte i dessa åtgärder utan i de längre tillbaka liggande underlåtenheterna.

Det kan särskilt noteras att alibikontrollen våren 1986 är lika dåligt utförd som undersökningen beträffande Christer P vid motsvarande tidpunkt (jfr även den inledande hanteringen av uppslaget angående GC). Liksom beträffande Christer P gäller att om ingångstipsen 1986 hade hanterats kompetent, skulle klarhet antagligen ha nåtts redan då. Uppgifterna om GG hade vid den tidpunkten varit betydligt mer lättutredda. Nu tvingades PU till ingående, integritetskränkande åtgärder vid en mycket sen tidpunkt och har trots detta egentligen inte nått ett mer klargörande utredningsresultat än man hade före 1995 och 1996 års utredning. Däremot synes PU ha nått en punkt i uppslaget där inget mer återstår att göra.