ningsledarskapets innebörd. Enligt den nuvarande förundersökningsledningens uppfattning skall åklagaren vara mer aktiv än enligt den uppfattning K.G. Svensson hade. Jan Danielsson har emellertid samtidigt för oss uppgivit att man måste skilja mellan utredningsarbetet och spaningsarbetet. I utredningsarbetet har åklagaren en roll, men inte i spaningsarbetet. Som vi ser det är detta till sin art samma distinktion som den K.G. Svensson gjorde, även om graden av förespråkad aktivitet från åklagarens sida kan skilja sig mellan dessa synsätt.
Vår grundläggande iakttagelse är att åklagaren som förundersökningsledare sakligt sett intresserar sig olika mycket för olika delar av det totala utredningsarbetet, men likväl ansvarar för helheten. När K.G. Svensson på sin tid uttalade att han som förundersökningsledare inte ville vara ansvarig för polisarbete som han inte kontrollerade, var detta juridiskt tvivelaktigt, eftersom han formellt hade ansvar för detta. Men det var i sak begripligt. Det ledde som bekant till att förundersökningsledarskapet delades. Delningen uppfattades så, att K.G. Svensson tog ledningen för Viktor G-delen och Hans Holmér för resten. Vad detta i sak kan sägas ha inneburit var att åklagaren tog ansvar för den del av förundersökningen som hade nått det utredningsstadium, där åklagaren har en mer naturlig roll att spela, men att polisen fortsatte ansvara för sådant som åklagaren normalt inte lägger sig i. Denna uppdelning befanns sedermera alltså juridiskt felaktig, varmed rättsläget, i den mån det varit oklart, klargjordes.
Sakläget var emellertid fortfarande oklart och är så alltfort, enligt vår bedömning. Den ordning som kommit att stadfästas är att åklagaren som förundersökningsledare formellt skall ansvara för sådant som han eller hon de facto inte kontrollerar, och som de inblandade parterna polis och åklagare – inte heller anser att åklagaren skall lägga sig i. Det betyder att det formella och det sakliga ansvaret inte är kongruenta, vilket i sin tur lägger grunden för de brister, spänningar och oklarheter som vi iakttagit och redovisat ovan. Vi anser att denna oklarhet förelåg redan 1986, då den spelade en avgörande roll för de motsättningar som uppstod, men att den också förelegat därefter och då motverkat möjligheten att under samlad ledning och tydligt ansvar bedriva en effektiv mordutredning.
Särskilt om Riksåklagaren
Att ledningsansvaret för mordutredningen inte fungerat så väl som det borde ha gjort är inte enbart en funktion av den ställvis oklara dualismen i regelverket och utövad praxis. Det har också att göra med hur förundersökningsledarskapet har utövats.