Sida:Ann-1991-09-30 D11614-12 Ulf Lingärde.pdf/2

Hej!  Borgnäs  ringde mej häromdan om ett Norra Magasinet-program om Palmemordet och undrade om jag kunde delta.

Jag har funderat ett tag på hur jag skulle kunna ha bidra, vilket inte är alldeles enkelt. Antingen kunde jag förhållit mej passiv och kommenterat de sakfrågor som någon hänsköt till mej.

Eller också kunde jag kommit med någon sorts utspel, som kanske inte platsat i programmet.

Nu ringer  Borgnäs  på nytt och säger att jag inte behövs. Så istället skriver jag nu detta PM som du får använda som vill (om du överhuvud taget vill ta i det). För egen del vill jag inte som framgår av innehållet - framträda offentligt med det.

Du bjöd mej på lunch för några år sedan, på Östergök eller något sådant, och frågade bland annat om jag hade någon slags offentlig ställning.

Jag är rädd att jag den gången missledde dej ganska rejält. Jag var då i full färd med att rota i ny och gammal sk-t inom underrättelseväsendet, stödd av ett särskilt bemyndigande.

Jag tröstar mej med att jobbet minst av allt var offentligt. Det där är slutfört sedan länge och jag har idag brutit mej en ny bana såsom  journalist  och  författare  inom  databranschen . I  tidningarna Mikrodatorn, PC World, Computer Sweden och Affärsekonomi  medarbetar jag regelbundet, och ett antal  datahandböcker  är  utgivna  eller  under utgivning (bl a storsäljaren 256 Tips om DOS. 

Materialet från de där åren har jag inte längre på ett enkelt sätt tillgång till och när jag nu skriver en sammanfattning är det med stöd av enbart minnet. Fel kan alltså ha insmugit sig i detaljer, men helhetsbilden står sig nog.

Historien börjar med studentrevolternas 1968 som skrämde många på högerkanten.

Timbro organiserades i en öppen och en hemlig del, och den hemliga delen tog över det gamla manuella registret över svenskar med misstänkta kommunistsympatier. 1970 började två unga och briljanta jurister lägga över det på data, och man använde därvid säpos kodsystem.

Anledningen var dels att man som extra startkapital hade en kopia av säpos primära sökregister, dels att man då på ett enkelt sätt kunde komplettera akter vid behov genom diskreta förfrågningar genom säpoingångarna.

Säpos primära sökregister vid denna tid var ett sk flexoramregister, och jag har skrivit (troligen i Arbetet: om det bekanta inbrottet på säpo en natt 1970 då kopieringen skedde med några hasselbladare.

Detta register var mycket modernare och effektivare än säpos så länge det existerade, och informationstrafiken gick ofta nog i motsatt riktning mot den avsedda.

Det existerade ända fram till 1988 då Industriförbundet vaknade till liv och insåg potentialen hos den politiska mina man satt på.

Men den utlöstes aldrig och registret som då fanns på Birger Jarlsgatan skrotades.

Ett antal magnetbandskopior av huvudindex och dataakterna tillverkades dessförinnan och säkrades av olika högerextremister, och gick sannolikt även till utlandet (Israel).

Parallellt förde socialdemokratin ett liknande register som först systematiserats genom Collector AB.

Sedermera grundades IB, som både betydde inhämtning Birger och Informationsbyrån, beroende på vem man pratade med.

Där stoppades Collector helt enkelt in som en skenavdelning med numret 03, men övriga IB hade inga närmare kontakter med 03.

Personregistret i 03 datoriserades aldrig eftersom det var uppbyggt på de sk kommunkorten i grunden.

Övriga IB-avdelningar som kan ha intresse var 00, som var Birger personligen för olika övergripande ändamål, och 01, som ursprungligen var en obetydlig enhet för krigsplanläggning, men som efter omorganisationen 1976 fick husera det sk krigs-IB.

Anledningen var främst att flytta över en del tämligen rent socialdemokratiska aktiviteter då