inte kunde vara gärningsman. Den första anteckningen från säker-
hetsavdelningen tyder på att det informellt hade gjorts förfrågningar
angående polisman A och att uppgifterna om hans sjukhusvistelse då
hade kommit fram. Promemorian från 1996 i säkerhetspolisens material
visar att fler efterforskningsåtgärder än vad som framgår av PU-
materialet företogs. Dess innehåll reser dock vissa frågor. Det finns
sålunda skäl att fråga sig när besöket av hela piketgruppen vid polis-
man A:s sjukbädd kan ha ägt rum. Om det verkligen var den 28
februari, måste det ha varit innan A begärde att få bli utskriven. I så fall
borde det ha beaktats att smärtorna inte hindrade honom från att bege
sig hem, varvid tillståndet inte kan betraktas som ett ”medicinskt alibi”.
I alibifrågan väger de personer, som besökte polisman A i dennes hem
under mordkvällen tyngre. Dessa personer hördes som framgått inte
förrän 1993, vilket betyder att den inledande utredningen måste anses
summarisk.
Polisman A borde alltså ha gjorts till föremål för mer ingående
utredningsåtgärder från början. Det som sedermera gjorts, har gjorts för
sent.
Polisman B. Det finns, förutom de ovan nämnda, inga tips eller uppslag
som kopplar samman polisman B med mordet eller på annat sätt för in
honom i utredningen. De tips som förekommit har ingen utredningsbar
substans. Det finns emellertid anledning att fråga sig om inte en person,
som avsatt den typ av spår i skilda internutredningar som polisman B
har gjort, borde ha blivit föremål för en viss kontroll. PU:s förhåll-
ningssätt synes visa i hur hög grad utredningsarbetet i denna del varit
reaktivt, dvs. drivet av impulser utifrån, i stället för proaktivt, dvs.
initierat av egen analys och efterforskning.
Polisman C. Utredningen visade att polisman C har alibi för mordtill-
fället. Hans Smith & Wesson .357 Magnum är provskjuten; inget tyder
på att den använts som mordvapen. Vad gäller den typen av hårddata
får polisman C anses färdigutredd och utesluten som gärningsman. In-
gångstipsen är också tunna; någon direkt koppling till mordet föreligger
inte i något av dem. Det finns således ingenting som kan knyta polis-
man C till brottet och föranleda utredningsåtgärder av det skälet.
”Buss 43” och utpekandet av polisman D. Utredningens resultat synes
vara att bussföraren och Lars K åkt med samma buss och att iakt-
tagelser som därvid gjorts i och för sig kan vara intressanta med tanke
på plats och tidpunkt. Utredningen var utförlig och tog betydande
resurser i anspråk. Bägge uppgiftslämnarna tillförde utredningen
mycket material.