wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/150

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


SOU 1999-88 sid. 420 Polisspåret

inte kunde vara gärningsman.

Den första anteckningen från säkerhetsavdelningen tyder på att det informellt hade gjorts förfrågningar angående polisman A och att uppgifterna om hans sjukhusvistelse då hade kommit fram.

Promemorian från 1996 i säkerhetspolisens material visar att fler efterforskningsåtgärder än vad som framgår av PU-materialet företogs. Dess innehåll reser dock vissa frågor.

Det finns sålunda skäl att fråga sig när besöket av hela piketgruppen vid polisman A:s sjukbädd kan ha ägt rum.

Om det verkligen var den 28 februari, måste det ha varit innan A begärde att få bli utskriven.

I så fall borde det ha beaktats att smärtorna inte hindrade honom från att bege sig hem, varvid tillståndet inte kan betraktas som ett ”medicinskt alibi”.

I alibifrågan väger de personer, som besökte polisman A i dennes hem under mordkvällen tyngre.

Dessa personer hördes som framgått inte förrän 1993, vilket betyder att den inledande utredningen måste anses summarisk.

Polisman A borde alltså ha gjorts till föremål för mer ingående utredningsåtgärder från början.

Det som sedermera gjorts, har gjorts för sent.

Polisman B.

Det finns, förutom de ovan nämnda, inga tips eller uppslag som kopplar samman polisman B med mordet eller på annat sätt för in honom i utredningen.

De tips som förekommit har ingen utredningsbar substans.

Det finns emellertid anledning att fråga sig om inte en person, som avsatt den typ av spår i skilda internutredningar som polisman B har gjort, borde ha blivit föremål för en viss kontroll.

PU:s förhållningssätt synes visa i hur hög grad utredningsarbetet i denna del varit reaktivt, dvs. drivet av impulser utifrån, i stället för proaktivt, dvs. initierat av egen analys och efterforskning.

Polisman C.

Utredningen visade att polisman C har alibi för mordtillfället.

Hans Smith & Wesson .357 Magnum är provskjuten; inget tyder på att den använts som mordvapen.

Vad gäller den typen av hårddata får polisman C anses färdigutredd och utesluten som gärningsman.

Ingångstipsen är också tunna; någon direkt koppling till mordet föreligger inte i något av dem.

Det finns således ingenting som kan knyta polisman C till brottet och föranleda utredningsåtgärder av det skälet.


”Buss 43” och utpekandet av polisman D.

Utredningens resultat synes vara att bussföraren och Lars K åkt med samma buss och att iakttagelser som därvid gjorts i och för sig kan vara intressanta med tanke på plats och tidpunkt.

Utredningen var utförlig och tog betydande resurser i anspråk.

Bägge uppgiftslämnarna tillförde utredningen mycket material.