SOU 1999-88 sid. 421 Polisspåret
Varken Lars K:s eller bussförarens utsagor är trovärdiga. Buss-
förarens uppgifter i vad angår polisman D och polisspåret är som fram-
gått av redovisningen inte värda att ta på allvar. Lars K:s identifikation
av polisman D har låg trovärdighet; han uppgav själv i förhör att han
gått till rättegången för att känna igen mannen på busshållplatsen.
Polisman D har dessutom ett visst alibi genom de uppgifter hans
sambo lämnat. Hans egna uppgifter om vad han gjorde morddagen
stöds av vad vittnet Å uppgivit. Men framför allt saknas det alltså
anledning att fästa avseende vid de påståenden som gjorts om honom i
ursprungstipsen. Uppslaget kan därför avföras som ointressant för såväl
mordutredningen som polisspåret.
I övrigt är följande värt att notera från utredningen av detta uppslag.
Åtskilliga utredningsåtgärder har inriktats mer på att spräcka
uppgiftslämnarnas tips än på att kontrollera dem. Det kan i och för sig
tyckas bakvänt, men kontroll av ingångsuppgifters hållfasthet är
nödvändig och kan visa sig vara effektiv från resurssynpunkt. Det
gäller dock knappast helt och hållet i detta fall. Försöken att spräcka
Lars K:s berättelse genom att söka bevisa att han inte varit på den plats
han uppgett, att han inte åkt med den buss han påstått osv var resultat-
lösa och ledde bara till resursslöseri, vid en tidpunkt i utredningsarbetet
– våren 1986 – då resursprioritering var viktig. Med tanke på att Lars
K:s identifikation av polisman D saknade värde ter sig flera åtgärder
onödiga. Läsaren kan få intrycket att utredningen i detta fall mer
inriktades på uppgiftslämnaren än på uppgifterna och att skälet till det
var att den utpekade var polis. Av intresse är en anteckning i ett förhör
med föraren av en annan buss, med vilken utredarna ett tag synes ha
trott att Lars K åkte. Den busschauffören körde som framgått ovan en
senare tur mordkvällen. I ett andra förhör påpekade hon i en skriftlig
anteckning att hon i ett tidigare förhör utsatts för påverkan:
Jag påpekar att tidigare förhör skett under viss påverkan och att det känts
besvärande efteråt. Dels har förhörsledaren angett att han velat spräcka en
annan persons vittnesmål och att det var därför jag blev kallad, och dels
kände jag mig styrd vad gäller min uppgift om en äldre passagerare i
bussen. Minnesbilden är sann, den är korrekt återgiven i förhöret - men min
känsla då och nu är att jag utsattes för påverkan. Förhörsledaren blev
positiv vid den minnesbilden och jag kan ha blivit stimulerad att koppla
ihop minnet med just den bussturen, men jag känner mig utsatt för
påverkan och anser inte att förhöret var opartiskt genomfört, och det känns
inte för mig riktigt att under de omständigheterna gå ed på att så var fallet.
Det går att hysa en viss förståelse för att utredarna ville belägga svart
på vitt att Lars K:s utsaga var otillförlitlig, något de antagligen
omgående bedömde vara fallet. Lars K:s berättelse var dock i långa