trodde att anledningen till besöket var att Göran S, som i likhet med
polisman A var skjutinstruktör, skulle diskutera någon sådan ange-
lägenhet med polisman A. Besöket kanske varade en halvtimma. Det
diskuterades inget politiskt.
Per A, vid förhörstillfället avdelningsdirektör vid FMV, uppgav
följande. Han hade känt polisman A sedan 1982 eller 1983. De träf-
fades vid vapentester i samarbete mellan försvaret och polisen. De var
bägge intresserade av skytte och vapen och träffades fortfarande.
Polisman A var numera agent för en vapenfirma från vilken FMV
köpte vapen. Före 1986 hade han varit hemma hos polisman A tre, fyra
gånger, i samband med skjutövningar. (Per A nämnde i sammanhanget
bl.a. namnet på den f.d. militären.) Av polisman A:s poliskollegor hade
Per A träffat polisman F några gånger. – Han hade fått höra att A låg på
sjukhus med brusten blindtarm. Han kände en person vars far dött i den
åkomman och visste att det var allvarligt samt beslöt därför att besöka
polisman A och överlämna en chokladask på fredagen den 28 februari
efter arbetets slut. När han kom – oanmäld – till sjukhuset fick han veta
att A skrivits ut samma dag. Han ringde då A och frågade om han fick
komma och hälsa på. Polisman A, som normalt var framåt och hög-
ljudd ”lät som ett litet barn egentligen”. Per A kom dit vid sex-tiden
och de satt och pratade någon timma. Polisman A var ensam. På fråga
uppgav Per A att A rörde sig ”väldigt dåligt”. Skälet till att polisman A
hade lämnat sjukhuset trots att han var så dålig var att han inte trivdes
med miljön, personalen osv. – Per A hade besökt kontoret på
Regeringsgatan, troligen dock efter detta tillfälle. Han trodde att det var
den f.d. militären som stod för den lägenheten. Den var liten och deras
firma växte snart ur den. – Efter besöket hade Per A åkt direkt hem;
han bodde då fortfarande hos sin mamma. – Via försvaret, som hade
kontaktats av polisen, blev han omedelbart efter mordet tillfrågad om
han kunde hjälpa till att identifiera mordkulan. På söndagmorgonen
hämtades han av en polisbil och sammanträffade med Vincent Lange.
Han kom fram till att det var en Winchester Western, kaliber .38 eller
.357. Efter att ha fått upplysningar om kulans vikt förstod han att det
var en .357 Magnum, på räfflorna kunde man se att det var en Smith &
Wesson eller någon av kopiorna. Sedan hörde han ingenting på många
herrans år, förrän han kallades för en provskjutning av sin Smith &
Wesson. Det var således det andra tillfället han hade haft med mord-
utredningen att göra (och detta förhör var det tredje). – Per A trodde
definitivt inte att polisman A har med mordet att göra. De hade aldrig
pratat politik.
Av de uppgifter som de hörda sammantaget lämnade framgick
vidare att polisman A betraktades som särpräglad, i olika hänseenden