något åt dem.3 Utredningen rekommenderade att befälet i fråga skulle
omplaceras. Det sägs inte vilket befäl som avses. I annat sammanhang
framgår att det rör sig om polisman B (se nedan).
Beträffande våldsanvändning fann utredningen att VD 1 som helhet
inte utmärkte sig i förhållande till andra vaktdistrikt, i vart fall inte om
man beaktade en del för VD 1 specifika omständigheter (t.ex. var
polismännen i detta distrikt ensamma om att regelbundet behöva
transportera gripna och omhändertagna i hiss, vilket erfarenhetsmässigt
ofta ledde till stök och bråk). G-turens GVG utmärkte sig däremot, bl.a.
genom att i högre grad än andra rapportera våld mot polisman.
Utredningen noterade vidare: ”De polismän som ofta rapporterat våld
har också blivit anmälda för övervåld. Även i detta hänseende intar
gatuvåldsgruppens medlemmar en särställning.” En närmare gransk-
ning av gruppens anmälningar visade att bakgrunden ofta var att
handfängsel använts:
För att kunna anbringa handfängsel har i många fall s.k. ”fotsvep”’ använts
för att få omkull den som skulle frihetsberövas. I vissa fall har s.k. distrak-
tionsslag använts. Våldet har noga redovisats i anmälan. Distraktionsslag
beskrivs ofta som knytnävsslag eller batongslag. Den ofta använda
beskrivningen ”nedläggning framåt enligt rikspolisstyrelsens anvisningar”
orsakar ofta skador i ansiktet.
Av rapporten framgår att utredningen ansåg att övervåld förekommit i
G-turens GVG, även om man var försiktig med att precisera det till
enskilda tillfällen.4
Norrmalmsutredningen definierade i huvudsak problemet med G-
turens GVG, dvs. ”baseballigan”, som en ledningsfråga:
Utredningens uppfattning är --- att gruppen utförde ett bra arbete men
kritiken gäller arbetsmetoderna och den riktar sig i första hand mot VD-
ledningen som lämnade gruppen att sköta sig själv.
3 Det faller i någon mån utanför vårt perspektiv men har ändå sitt intresse i
sammanhanget att något utveckla detta. Utredningen visade att den kvinna som
senast placerats i B-turen omedelbart begärde förflyttning, vilket accepterades.
Inga kvinnliga poliser i denna tur fick tjänstgöra i radiobil. ”En kvinnlig polis
har till arbetsgruppen uppgivit att yttre befälet i turen skulle aktivt arbeta för att
hon inte skulle kunna bli hundförare om hon hade detta önskemål”, heter det
vidare. En kvinnlig polis uppges ”ha funnit sig tillrätta” i arbetslaget. Hon
tjänstgjorde i receptionen eller som arrestvakt. Det kan tilläggas att det i varje
tur måste finnas en kvinna som kan tjänstgöra i arresten.
4 ”Enskilda händelser har inte bedömts i arbetsgruppen. Det har inte heller
framkommit några sådana som inte tidigare varit kända och i vanlig ordning
utretts vid juridiska avdelningen eller av justitieombudsmannen.”