wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/21

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


någon bedömning av eventuell högerextremism inom polisen vid den

tid då undersökningen gjordes.

Uppgiften att det spelats marschmusik i en piketbuss undersöktes

bl.a. genom att en polisman som i ett radioprogram 1983 uppgivit att

han spelat Björneborgarnas marsch hördes av utredningsgruppen. Även

tidigare och nuvarande vaktchef hördes. Det kom fram att polismännen

ofta tog med sig egna band till polisfordonen för att lyssna på när

tjänsten så tillät. Detta var vanligt när det var tyst i etern, företrädesvis

nattetid. Alla typer av musik kunde förekomma, dock aldrig några

marscher som kunde associeras till extrema politiska uppfattningar,

uppgavs det. Den ifrågavarande polismannen tillbakavisade uppgifter

som förekom i ärendet, att han skulle ha extrema uppfattningar. Han

hade för 15 år sedan (dvs. på tidigt sjuttiotal) varit medlem i Demo-

kratisk Allians, en organisation som han dock inte ansåg att den kunde

betraktas som extrem, om man såg till dess stadga, syfte eller fattade

beslut. Numera var han sedan länge inte medlem i någon politisk

organisation.

Iakttagelserna om klistermärken från EAP och nidbilder på Olof

Palme från VD 1 respektive VD 3 hade gjorts av en ledamot av

polisstyrelsen långt före mordet. Utrymmena ifråga besiktigades av

utredningsgruppen, varvid det konstaterades att där numera inte fanns

några märken.

Lars Werners iakttagelse ledde till att polisledningen erinrade vakt-

distriktscheferna om förbudet att bära bl.a. svensk flagga på uniformen.

Att det skulle ha förekommit nazisthälsningar på VD 1 gick inte att

belägga. Den som tillskrivits uppgifterna, en polisman som framträtt i

media, uppgav för utredningsgruppen att han blivit felciterad när det

sagts att hans iakttagelser gällde åttiotalet; han hade bara uttalat sig om

gamla händelser från sjuttiotalet. Gruppen gjorde ytterligare efter-

forskningar och ansåg sig kunna konstatera att det inte förekom någon

jargong eller attityd som kunde yttra sig i nazisthälsningar, men ville

inte utesluta ”att det vid vissa tillfällen kan ha förekommit enskilda

överdrifter”. Polisstyrelsen fann ändå skäl att ta uppgifterna på allvar

och förde resonemang kring behovet av en fungerande yrkesetisk ut-

bildning m.m.

Existensen av någon organisation inom polisen med namnet

Stockholms nationalsocialistiska förening fann utredningsgruppen inte

några tecken på, ”trots betydande ansträngningar”. Man höll det för

utomordentligt osannolikt att en organiserad grupp av detta slag skulle

finnas. På denna punkt synes utredningen alltså ha gett ett närmast

entydigt svar. Den polisman som hade utpekats som initiativtagare till

föreningen, tillika innehavare av nazistiska grammofonskivor av olika

slag, hördes av gruppen, liksom vederbörandes chef. Polismannen