någon bedömning av eventuell högerextremism inom polisen vid den
tid då undersökningen gjordes.
Uppgiften att det spelats marschmusik i en piketbuss undersöktes
bl.a. genom att en polisman som i ett radioprogram 1983 uppgivit att
han spelat Björneborgarnas marsch hördes av utredningsgruppen. Även
tidigare och nuvarande vaktchef hördes. Det kom fram att polismännen
ofta tog med sig egna band till polisfordonen för att lyssna på när
tjänsten så tillät. Detta var vanligt när det var tyst i etern, företrädesvis
nattetid. Alla typer av musik kunde förekomma, dock aldrig några
marscher som kunde associeras till extrema politiska uppfattningar,
uppgavs det. Den ifrågavarande polismannen tillbakavisade uppgifter
som förekom i ärendet, att han skulle ha extrema uppfattningar. Han
hade för 15 år sedan (dvs. på tidigt sjuttiotal) varit medlem i Demo-
kratisk Allians, en organisation som han dock inte ansåg att den kunde
betraktas som extrem, om man såg till dess stadga, syfte eller fattade
beslut. Numera var han sedan länge inte medlem i någon politisk
organisation.
Iakttagelserna om klistermärken från EAP och nidbilder på Olof
Palme från VD 1 respektive VD 3 hade gjorts av en ledamot av
polisstyrelsen långt före mordet. Utrymmena ifråga besiktigades av
utredningsgruppen, varvid det konstaterades att där numera inte fanns
några märken.
Lars Werners iakttagelse ledde till att polisledningen erinrade vakt-
distriktscheferna om förbudet att bära bl.a. svensk flagga på uniformen.
Att det skulle ha förekommit nazisthälsningar på VD 1 gick inte att
belägga. Den som tillskrivits uppgifterna, en polisman som framträtt i
media, uppgav för utredningsgruppen att han blivit felciterad när det
sagts att hans iakttagelser gällde åttiotalet; han hade bara uttalat sig om
gamla händelser från sjuttiotalet. Gruppen gjorde ytterligare efter-
forskningar och ansåg sig kunna konstatera att det inte förekom någon
jargong eller attityd som kunde yttra sig i nazisthälsningar, men ville
inte utesluta ”att det vid vissa tillfällen kan ha förekommit enskilda
överdrifter”. Polisstyrelsen fann ändå skäl att ta uppgifterna på allvar
och förde resonemang kring behovet av en fungerande yrkesetisk ut-
bildning m.m.
Existensen av någon organisation inom polisen med namnet
Stockholms nationalsocialistiska förening fann utredningsgruppen inte
några tecken på, ”trots betydande ansträngningar”. Man höll det för
utomordentligt osannolikt att en organiserad grupp av detta slag skulle
finnas. På denna punkt synes utredningen alltså ha gett ett närmast
entydigt svar. Den polisman som hade utpekats som initiativtagare till
föreningen, tillika innehavare av nazistiska grammofonskivor av olika
slag, hördes av gruppen, liksom vederbörandes chef. Polismannen