wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 3 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/133

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Till det sagda bör läggas att Per S i slutet av april 1986 lämnade uppgifter till mordutredningen som pekade i en såvitt man kan förstå helt annan riktning (se kapitel 5, Avsnitt HF – ”Scientologikyrkan”).

Om Per S:s uppgifter skulle tas för goda måste deras tillförlitlighet bedömas. Per S har själv uppgivit att Lars T använde dubbla budskap och att han hade blivit manipulerad av denne. Det kan heller inte uteslutas att den dödssjuke Lars T inför eftervärlden velat få det att framstå som om han bidragit till statsministermordet, något som HD framhöll i sitt resningsbeslut. Jan Danielsson var inne på samma sak i förhöret med Per S, som i och för sig kategoriskt avvisade den hypotesen. Inte heller Lars T:s relation till Christer P verkar oproblematisk från denna synpunkt. Vad Per S berättat i denna del pekar närmast på att Lars T såg sig som försmådd eller sviken av Christer P. Även detta kan i så fall ha inverkat på det Lars T sade till Per S.

Allt det sagda medför att Per S:s uppgifter måste bedömas med försiktighet. Samtidigt förhåller det sig som framgått så, att mycket av det Per S uppgivit ansluter till av polisen kända förhållanden, vilket ökar i vart fall dessa uppgifters tillförlitlighet. Den övergripande innebörden i Per S:s utsaga, att Lars T påverkat Christer P att begå mordet, har sedan länge funnits med i utredningen som en hypotes i motivdiskussionen. Även om man skulle misstro åtskilligt av det Per S uppgivit, finns det inte något skäl att tro att hela berättelsen skulle vara grundlös; det finns alltför mycket av dokumentation i form av handlingar från Lars T och fakta i polisiärt material som stöder stommen i Per S:s berättelse för att man skulle ha anledning att hysa en sådan misstanke. Vad Per S uppgivit får därför anses ha gett ett tillskott till spekulationen om att Christer P, därest han skulle ha begått ett dåd av detta slag, skulle ha kunnat göra det som ett resultat av påverkan från eller samråd med Lars T. Det har därför funnits anledning att ta Per S:s berättelse på allvar och vidta åtgärder för att belägga eller falsifiera de uppgifter han framlagt.

Från utredningens synpunkt är Per S:s berättelse i övrigt problematisk i följande hänseende. Inom PU har man sedan länge bedömt hypotesen om en ensam gärningsman, som handlat på ingivelse, som den mest sannolika och styrt sina resurser därefter. Misstanken mot Christer P bygger alltsedan åtalet 1989 på att han begått brottet spontant, sedan han av en slump fått se Olof Palme vid biografen Grand. Per S:s berättelse, i vart fall sådan den såg ut inledningsvis, innebar däremot att mordet skulle ha varit planlagt. Det går inte ihop med PU:s syn, som alltså är att det med all sannolikhet inte var planlagt. Förhörsledarnas ointresse för att i vart fall i det första förhöret fördjupa sig i frågan om hur planläggningen enligt Per S skulle ha gått till kan ses i detta ljus.