wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 3 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/297

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Till detta kommer att det konstitutionella regelverket inte heller alltid höll för påfrestningarna. Regeringens ingripande beträffande konfrontationerna i utredningen mot Viktor G, dess genomgående stöd till polismakten under den tid som föregick "operation Alfa” och den s.k. Ebbe Carlsson-affären är exempel på detta. Ett exempel på en från rättssäkerhetssynpunkt olycklig effekt av ett regeringsingripande i brottsutredningen är regeringens beslut dagarna efter mordet att telefonavlyssna Miro Baresic (se kapitel 5). Själva beslutet, i det dramatiska och ovissa läge det fattades, kan i efterhand göras till föremål för skilda juridiska bedömningar, men knappast kritiseras, enligt vår mening. Den följande avlyssningens utsträckning i tid och rum var däremot olaglig och innebar att bestämmelser till skydd för rättssäkerheten kom att bli åsidosatta.

8.3.5

Regeringen och brottsutredningen

Med tanke på den uppmärksamhet regeringens agerande under det första utredningsåret tilldrog sig och den diskussion det föranledde har vi ansett oss något böra beröra hur kontakterna mellan regeringen och brottsutredningen senare fungerat. Vår avsikt är inte att allmänt diskutera regeringens handlande det ligger utanför vårt uppdrag utan endast om regeringen haft någon roll i själva mordutredningen.

Vi har i kapitel 1 redovisat våra slutsatser av de tidigare kommissionernas granskning av det första utredningsåret. Med det perspektiv som nu kan anläggas är det vår bedömning att regeringens agerande under det första utredningsåret hade stor för att inte säga avgörande betydelse för den händelseutveckling som kulminerade i utredningens organisatoriska sammanbrott 1987. Ett år senare utvecklades den s.k. Ebbe Carlsson-affären, som vi översiktligt redovisat i kapitel 5. Det händelseförloppet karakteriserades av att regeringen genom justitieministern tog en aktiv del i sådant som hörde till mordutredningen. På flera sätt kan detta händelseförlopp beskrivas som en fortsättning på den sakligt och formellt olyckliga inriktning av utredningsarbetet som hade lett fram till sammanbrottet 1987. Såtillvida kan det sägas att regeringens inblandning i mordutredningen inte upphörde genom det beslut som fattades den 5 februari 1987.

För att kunna bedöma om regeringen haft något inflytande över brottsutredningens bedrivande därefter har vi till en början försökt klarlägga hur regeringen förhållit sig till mordutredningen. Om vi bortser från de förhållanden som hör till den s.k. Ebbe Carlsson-affären och som granskats i annan ordning, är den naturliga utgångspunkten då beslutet den 5 februari 1987.