wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 3 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/33

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


sammanträffade sedan med Lisbeth Palme tre gånger under 1987 för att visa fotografier som kunde frammana ett mer substantiellt signalement. Hon sammanträffade även fortsättningsvis med Lisbeth Palme, i vart fall fyra gånger under 1988, och de talades även vid per telefon. Jörgen Almblad var med någon gång och denne träffade också själv Lisbeth Palme vid något tillfälle, enligt vad Solveig Riberdahl påminde sig.

Det framgår av vad Solveig Riberdahl uppgivit om kontakterna, att hon upplevt dessa som besvärliga i så måtto att hon hade svårt att övertala Lisbeth Palme att medverka i utredningen på andra villkor än de Lisbeth Palme själv ställde upp. Beträffande konfrontationsförhöret den 14 december försökte Solveig Riberdahl in i det sista förmå Lisbeth Palme att medge att det togs upp på band, men till detta var Lisbeth Palme alldeles avvisande. Solveig Riberdahl är helt säker på att hon förklarade den bevismässiga vikten av en dokumentation ord för ord och även varför det var viktigt att försvararen fick vara med, även om Solveig Riberdahl för sin del ansåg det förstnämnda viktigare.

På frågor om det ändå inte skulle ha gått att förmå Lisbeth Palme att acceptera en bandinspelning uppgav sig Solveig Riberdahl vara helt övertygad om att detta inte hade gått. Om det hade föreskrivits som ett villkor från åklagarens sida, skulle Lisbeth Palme inte ha ställt upp alls. I det sammanhanget påpekade Solveig Riberdahl också att man inte hade tidsmässigt utrymme att "förhandla” med Lisbeth Palme under någon längre tid. Konfrontationsförhören med Lisbeth Palme och Mårten Palme måste ske samma dag, så att det inte skulle kunna hävdas att de två givits tillfälle att utbyta information. Solveig Riberdahl var vidare övertygad om att Lisbeth Palme hade klart för sig att bevisningen blev sämre i och med att hon inte gick med på att genomföra konfrontationen på det sätt Solveig Riberdahl önskade. Solveig Riberdahl var i och för sig av den uppfattningen att Lisbeth Palme ville ställa upp i utredningens intresse och få saken uppklarad. När Solveig Riberdahl emellertid fick frågan om det enligt hennes mening förhöll sig så, att Lisbeth Palme, när hon ställdes inför det valet, satte sitt integritetsintresse före utredningsintresset, svarade Solveig Riberdahl att så var fallet, enligt hennes uppfattning. På fråga uppgav Solveig Riberdahl vidare att det var en riktig slutsats att Lisbeth Palme inte ville acceptera den offentlighet som gäller i rättsprocessen.

Givet dessa förutsättningar ansåg Solveig Riberdahl att konfrontationsförhöret genomfördes på ett så bra sätt som det var möjligt. Den bevisning som nu kom att upptas var den bästa som gick att erhålla. Alternativet hade varit att inte genomföra några konfrontationer alls.

Till det sagda kan läggas upplysningen, att en målsägande enligt svensk rätt inte kan tvingas uttala sig eller på annat sätt vara aktiv under