wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 3 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/39

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


identifiering. Astrid Holgerson (av försvaret åberopat expertvittne, vår anm.) har i sitt yttrande uppehållit sig vid detta och bl.a. hänvisat till den rapport som år 1976 avgavs i Storbritannien av en statlig undersökningskommission, den s.k. Devlinkommissionen, vilken haft i uppdrag att granska olika teoretiska och praktiska frågor rörande identifikationsbevisning. Anledningen till att Devlinkommissionen tillsattes var den debatt som uppstod i Storbritannien sedan det framkommit att två, som det sedermera visade sig oskyldiga män i början av 1970-talet hade dömts till fängelsestraff på grundval av identifikationsbevisning. Det ena fallet gällde en man som dömts till ett långvarigt fängelsestraff för att ha skjutit på en polisman och för stöld ur parkeringsmätare. Sex av de personer som hade iakttagit gärningsmannen i samband med brotten och under flykten från brottsplatsen hade vid rättegången hörts som vittnen och därvid förklarat att den tilltalade var gärningsmannen. På grund av teknisk bevisning, som några år senare kunde säkras efter husrannsakan hos en annan man, kunde fastställas att det var denne som begått brotten och att den först dömde mannen var helt oskyldig. (För en närmare redogörelse för fallet, se bilaga B.) Det finns många likheter mellan omständigheterna i det engelska rättsfallet och det nu aktuella målet. Bl.a. kan noteras att misstankarna i båda fallen kommit att riktas mot en person som tidigare dömts för brott av samma slag som det åtalade brottet. Målsäganden har i båda fallen varit närvarande vid tidigare konfrontationer men då inte utpekat någon som gärningsman. Sedan målsäganden konfronterats med den tilltalade har målsäganden varit bergfast övertygad om att denne var gärningsmannen. Den engelske polismannen förklarade vid ett tillfälle att den tilltalades ansikte ”var inpräntat i hans hjärna”. Målsägandena har varit synnerligen trovärdiga personer, vana att göra observationer och att anteckna sig dessa till minnes. På grund av den situation som brotten försatt dem i möts de av sympati och medkänsla, vilket kan medföra en tendens att fästa särskilt stort avseende vid deras uppgifter. I Devlinkommissionens rapport framhålls att svårigheten att bedöma om identifikationsbevisning är tillförlitlig eller ej beror på att vittnet inte har någon berättelse vars detaljer kan prövas såvitt gäller sannolikhet, sammanhang etc. Visserligen kan frågan om belysning, den punkt varifrån observationen gjordes och avståndet från det som observationen gäller utvisa i vilken utsträckning vittnet gjort bruk av sin fantasi. Men i övrigt finns det enligt rapporten mycket små möjligheter att bedöma vad vittnet har att berätta om sina iakttagelser. Tror vittnet sig ha ett gott minne och en god iakttagelseförmåga men faktiskt inte har det, så är detta inte en omständighet som märks på hans uppträdande. I Devlinrapporten framhålls särskilt att vittnen, som själva är övertygade om att deras identifiering är riktig och som lyckas överföra denna övertygelse på juryn, inte sällan visat sig ha tagit fel.