wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 3 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/41

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


en person som kom längre bort. När hon tittade vädjande på den personen rörde han huvudet i sidled något som hon uppfattade som ett avvisande av att på något sätt hjälpa till. När hon sedan tittade tillbaka såg hon den person som stått och stirrat på henne röra sig med några steg. Han befann sig nu på Tunnelgatans södra sida. Mannen förflyttade sig med studsande steg, uppdragna axlar och någon sorts ojämnhet som gav ett spänstigt intryck. Det var en kort intervall, 15-30 sekunder, mellan de båda iakttagelserna av mannen. Det var ingen annan person i närheten vid den första observationen. Däremot kan hon inte säga huruvida någon hunnit till platsen när hon såg mannen den andra gången då denne var på väg därifrån.

Hovrätten fortsatte med att konstatera att vittnesmålet visade att Lisbeth Palme haft möjlighet att iaktta gärningsmannen, att iakttagelserna dock varit kortvariga, att belysningen på platsen, enligt vad hovrätten själv konstaterat på plats – ”främst motljuset från Dekorimas skyltfönster”. gjorde att det inte varit möjligt att säkert iaktta detaljerna i ett ansikte. Därefter fördes ett resonemang om Lisbeth Palmes tillstånd just efter skotten. Efter att ha redogjort för ett antal vittnesmål, enligt vilka Lisbeth Palme på brottsplatsen företett symptom på chocktillstånd, drog hovrätten följande slutsats:

Av utredningen framgår att Lisbeth Palme gjorde sina iakttagelser av mannen på brottsplatsen innan något av vittnena kom fram till henne. Nyss redovisade vittnesmål är därför av begränsat värde när det gäller att bedöma hennes tillstånd i detta ögonblick. De som först kom fram till henne var Anna H och Stig E. Det förhållandet att de uppfattade henne på olika sätt kan förklaras av att Lisbeth Palme kan ha känt större förtroende för Stig E. Hovrätten finner inte anledning dra annan slutsats av vittnesmålen än att Lisbeth Palme – helt naturligt och såsom hon också själv har uppgivit - var upprörd samt att hon var angelägen att se till att Olof Palme snabbt fördes till sjukhus. Att hon var upprörd kan dock ha påverkat hennes möjligheter att göra säkra iakttagelser.

Beträffande Lisbeth Palmes utpekande av Christer P resonerade hovrätten på följande sätt:

Lisbeth Palme har även i hovrätten utan att tveka pekat ut Christer P som gärningsman. Hon har vidare beskrivit att hon vid videokonfrontationen den 14 december 1988 blev chockad över att hon då kände igen Christer P så tydligt samt att det vid huvudförhandlingen i tingsrätten ”blev en än starkare upplevelse av att det var vederbörande”. Lisbeth Palme har i hovrätten givit intryck av att bemöda sig om att så noggrant som möjligt återge sin minnesbild från händelsen. Det råder inte någon tvekan om att Lisbeth Palme själv är övertygad om att det var Christer P hon såg på brottsplatsen omedelbart efter skotten. Hovrätten