wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 3 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/43

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


av en iakttagelse av mannen utan att fantombilden fått betydelse för hennes fortsatta beskrivning av mannen. Enligt förundersökningsprotokollet har Lisbeth Palme först vid ett samtal med Hans Holmér den 25 mars 1986, dvs. drygt tre veckor efter händelsen, lämnat uppgift om detaljer i mannens ansikte. Enligt anteckningarna från samtalet beskrivs gärningsmannen ha stirrande blick, bulliga kindknotor och vit överläpp. Det bör noteras att den person hon iakttagit i anteckningarna beskrivs som gärningsmannen. Det är också första gången som det redovisas att Lisbeth Palme sett honom i ett tidigare skeda än vad hon tidigare uppgivit: ”När Lisbeth ser honom går han ut till vänster snett fram mot det upplysta fönstret i affären i hörnan. Han blickar tillbaka som för att kontrollera om han lyckats och fortsätter in i gränden.” Enligt en sammanställning av förhör som hölls den 29 april samt den 5 och 6 maj 1986 har hon lämnat ett mer detaljerat signalement: ”Då hon tittade upp från maken, som fallit ihop på trottoaren, såg hon en man med stirrande blick titta på dem. Mannen befann sig på ca 10-15 meters avstånd och stod i hörnet av Tunnelgatan. Hon beskriver mannen som vara i 40årsåldern och omkring 180 cm lång, ha en intensivt stirrande blick, ha smala, tunna läppar och ljus, platt överläpp, ha en rak panna med raka ögonbryn samt ha ett rektangulärt och stelt stirrande ansikte med kraftigt, något framskjutet hakparti och markerade kindsidor. Han var iklädd mörkblå/marinblå jacka som gick nedanför midjan, dock ej till knäna, och han hade mörka byxor. Mannen var bred över axlarna men gjorde inget 'stort intryck. Han verkade dra upp axlarna och hade ett kort halsparti. Då hon senare såg mannen röra sig, gjorde han ett ’spänstigt, vältränat intryck på henne. Hon kunde inte se om mannen höll något i händerna. På fråga om hon sett om mannen bar glasögon eller ej, var hon ej säker, hon uppgav sig ha svårt att komma ihåg just den detaljen hos människor som hon träffat. Beträffande eventuell huvudbonad var hon inte heller säker. Hans huvud gav dock ett cendré-brunt intryck. Han var varken blond eller svartmuskig.” Lisbeth Palme har alltså vid dessa senare förhör såväl erinrat sig att hon sett mannens ansikte som återgett detaljer i hans utseende. En förklaring kan sökas i vad hon uppgivit därom, att det inte var förrän den tekniska utredningen fastslog att skotten kommit från nära håll som hon fick klart för sig att det måste ha varit den man hon såg vid Tunnelgatans mynning som avlossat skotten. I hovrätten har hon sagt att det nog var först då som hon bättre kunde ta fram sin minnesbild av mannen. Det kan väl förhålla sig så att man först efter en tid erinrar sig en iakttagelse. Det måste då emellertid rent allmänt finnas en risk för att minnesbilden inte längre är oförvanskad utan att den kan ha påverkats av andra omständigheter. Risken får antas vara särskilt påtaglig i en så uppmärksammad brottsutredning som den förevarande med den omfattande publicitet som den redan från början fått i massmedia.