wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 3 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/276

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


luften i viss mån gick ur PU i och med den friande domen i slutet av 1989 och det är också vår uppfattning att en ny spaningsledning då borde ha tillsatts, se under följande rubrik.

Spaningsorganisationen efter domen i Svea hovrätt

Spaningsledningen borde ha bytts ut efter den friande domen mot Christer P. Inte för att den skulle ha misskött sig. Det hade den inte. Den hade tvärtom stått för två produktiva år genom att dels restaurera utredningen, dels ta fram det underlag på vilket åtal kunde väckas 1989. Skälet till att spaningsledningen – och även delar av utredningsorganisationen – behövde bytas ut är att den inte kunde förväntas ladda om för den omstart som i detta läge än en gång var nödvändig. Arbetsuppgiften hade varit otacksam 1988; den var än mer otacksam 1990.

Nu blev det så, att de enskilda utredningsmän som inte ansåg sig kunna mobilisera kraft för ett fortsatt, förutsättningslöst arbete, lämnade Palmegruppen, medan resten blev kvar. Detta hade naturligtvis fördelar, framför allt genom att kunskapen om ärendet kunde behållas. Vi anser emellertid att det hade varit viktigare att få in friskt blod och nya ögon i utredningen än att hålla den gamla kompetensen intakt. Självfallet hade ett byte fått genomföras genom att utredningen ”lämnades över” på ett sådant sätt att kunskapsbortfallet minimerades. Det hade heller inte varit nödvändigt att göra allt på en gång, eller att byta ut alla utredare. Nyckelpersoner, som de för registreringen ansvariga, skulle antagligen ha behövt vara fortsatt knutna till PU under rätt lång tid. Men en nystart och en nyordning borde ha etablerats omgående.

Det utfördes som sagt mycket kompetent utredningsarbete även efter 1990, men det förekom också allvarliga misstag, liksom att projekt drog ut på tiden och att utredningsuppslag blev liggande. Spaningsledningens förmåga att driva arbetet vidare med samma kraft som tidigare synes likaledes ha avtagit. Hans Ölvebro sökte senare enligt de uppgifter han själv lämnat andra tjänster, men tilläts av sina överordnade inte att lämna sin post.

Palmegruppen kom så småningom att präglas av inre spänningar och personmotsättningar, som flöt upp till ytan i den i kapitel 2 redovisade brottsutredningen mot spaningsledaren. Trots att utredningen friade Hans Ölvebro från de redan i utgångsläget lösliga brottsmisstankarna ledde den till att han fick sluta som spaningsledare. Det var slutpunkten på en för utredningspersonalen och andra ovärdig process, med dess inslag av anonyma misstänkliggöranden, spaning mot spaningsledaren och husrannsakan hos Palmegruppen. Detta sönderfall skildrades i massmedierna och inför allmänheten. Det var ägnat att